– Vid Venedigbiennalen var det många konstnärer som på ett eller annat sätt berört den politiska frågan om båtflyktingar men som ett sublimt subjekt. Konst för medelklassen där de kan betrakta fasorna. Det vill jag undvika, säger konstnären och professorn Loulou Cherinet, inför utställningen ”Territories” på Havremagasinet.
Ja, kanske har konstnären och professorn Loulou Cherinet alltid utforskat begreppet territorium. Ett tillstånd och begrepp som både kan vara politiskt, geografiskt, kulturellt, nationer och gränser med andra ord finns både mentala och kognitiva territorium, menar Loulou Cherinet som i sitt konstnärskap inte väjer för livets komplexitet.
Född i Göteborg med en svensk mamma och etiopisk pappa fick hon genom hela uppväxten höra att det vara av betydelse att söka sina rötter.
– Det var så självklart för andra att något i min identitet skulle fattas. Det irriterade mig.
Istället var det den europeiska kulturen och identiteten hon först intresserade sig för. Första anhalten var Wien där hon studerade konst och tecknade bönder på den ungerska landsbygden. Sedan blev det Indonesien, följt av USA och Washington. Först år 1996 reste hon till Etiopien för att börja på konstskola i Addis Abeba. Då var hon 26 år.
– Det märkliga var att platsen i sig var välbekant – en ton, en känsla jag kände igen. Exempelvis i hur manligheten och kärleken till sina barn uttrycktes. Där fanns min relation till min far, säger hon.
Loulou Cherinet började pendla mellan Etiopien och Sverige 2005 efter att först ha gått på Addis Abeba School of Fine Art & Design och sedan några år på Kungliga Konsthögskolan, Mejan i Stockholm. Tills för bara några år sedan hade hon vardagen på två ställen. Det förändrades när hon tillträdde en professur på Konstfack hösten 2015.
– Det var mycket arbete i början. Nu har jag börjat pendla igen, i alla fall till skolplikten infinner sig, säger hon och tittar på sin dotter Nora, 4 år.
Verket ”Touch stone” hon just nu arbetar med inför utställningen på Havremagasinet är en stor mural bestående av filmsekvenser från Addis Abeba och Boden.
– ”Touch stone” är en metafor för ett koncept/objekt som hjälper oss att förstå något. Addis Abeba hade exempelvis tidigare inga gatunamn. Istället var det landmärken som alla navigerade efter, exempelvis en vit sten som fanns i mitt bostadsområde. Nu när hela staden byggs om och gatorna fått namn känner ingen igen sig eftersom landmärkena försvann. Kartan är med andra ord inte ett territorium. Förståelsen och igenkänningen finns på ett annat plan, menar hon.
I hennes tidigare verk ”Statecraft” utforskade hon exempelvis innanförskap i förhållande till utanförskap – ett ord som den Alliansen 2006 saluförde. PR- strategen Per Schlingmann stod bakom och det som intresserat Loulou Cherinet är vad språket gör med vårt sätt att tänka - ett språkligt territorium.
– De talade om utanförskap istället för segregation. Ett substantiv ersatte ett verb och därmed osynliggjordes handlingen bakom ordet. Och de lyckades dessutom med att sätta en siffra på utanförskapet, nämligen 1,4 miljoner svenskar levde i utanförskap, enligt Alliansen. Men det Alliansen talade om var egentligen siffror från Försäkringskassan där alla som på ett eller annat sätt fått ersättning räknades in – allt från föräldrar som var föräldralediga, korta sjukskrivningar till arbetslösa. Med andra sattes utanförskapet i relation till arbetsmarknaden. Men vad är i så fall ett innanförskap.
Loulou Cherinet samlade ihop ett antal människor; hemlösa, föräldralediga, långtidsarbetslösa och SFI-studerande där de fick samtala om innanförskap under en middag som hon filmade i ett försök att ringa in motsatsen till utanförskap.
– Jag menar hur kan man vara utanför om man lever. Vart går gränsen, säger hon.
Delar av dessa tankar och idéer tar hon med sig i verket ”Touch stone”.
– Min utgångspunkt de senaste tio åren är att ”hålla på”. Det innebär att jag läser mycket, pratar med folk, filmar, undersöker platser och landskap. Ett insamlande jag sedan sätter ihop på olika sätt. Så ser min konstnärliga praktik ut numera. Därför återanvänder jag ibland filmer från tidigare verk men sätter dem i en ny kontext.
Och i verket ”Touch stone” kommer insamlande berättelser om döden att vara betydelsebärande.
– Generellt arbetar jag ofta dialektiskt och sätter motsatspar i förhållande till varandra. Och jag älskar berättelser och historier eftersom de säger så mycket om vår samtid.