Jag ser När vinterns stjärnor lyser här och gråter från första minuten till den sista. Jag är inte riktigt säker på vad som får mina tårar att rinna. Kanske glädjen över att få bo i ett län med så många samexisterande språk. Mer troligt myndigheternas språkliga förtryck mot samer och tornedalingar som har krossat norrbottningar i generationer.
Mona Mörtlund och Ninna Tersman har skrivit denna pjäs som spelas på fem språk: nordsamiska, meänkieli, svenska samt finskt och svenskt teckenspråk. Sameteatern, Tornedalsteatern och Norrbottensteatern går äntligen samman för att lyfta fram en skamlig del av den svenska historien i ljuset.
Det är inte länge sedan rashygienen dominerade Sverige. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla långskallar och värdelösa kortskallar. Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut på 1920- och 1930-talen. Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut - och framför allt skiljas från sina språk.
Pjäsen berättar hur det kunde gå till. Förfärliga scener avlöser varandra. Svartklädda myndighetspersoner tvångsomhändertar samiska barn och bränner deras koltar. Barn som inte kan tala svenska får smaka på käppen i skolan. De fråntas inte bara sina språk, utan även sina namn. Ante blir Anders när läraren bestämmer att han ska heta något "svenskt".
Den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor. En skam som sedan har ärvts neråt i generationerna.
Denna mörka del av den svenska historien är väl undangömd. Den berättas sällan på historielektionerna i skolan. Kanske för att det inte var majoritetssamhället som drabbades. Säkerligen för att denna historia skulle avslöja Sverige, demokratins och jämlikhetens förlovade land, som en mycket mörkare plats.
Men vi kommer inte undan. Vi måste tala om det som hänt, för att inte upprepa samma övergrepp igen. De nationella minoriteterna i Sverige skyddas numera av lagar som anger deras rättigheter. Men så sent som i våras förbjöds två pojkar på Södermalmsskolan i Lycksele att prata samiska.
När det ropas på språktest för medborgarskap är det lätt att dra slutsatsen att svenska är det enda språk som ska talas i Sverige. Språkdebatten negligerar ofta den pedagogiska forskningen, som säger att den som behärskar sitt modersmål lättare kan lära sig nya språk.
Tornedalingar och samer i Norrbotten använder inte minst kulturens arenor för att berätta sin historia och kräva sin rätt. I helgen går Tornedalsfesten av stapeln för fjärde året i rad, på Kulturens hus i Luleå. Det blir allt från en rekryteringsmässa till en galaföreställning.
Själv har jag lärt mig mycket om samernas villkor av musikern Magnus Ekelund, min vän. Han har länge använt sitt samiska ursprung i sin konst. Skrivit om den historiska utsattheten, men även om stoltheten. Behovet att veta var man kommer från för att kunna söka sin egen väg. I en låt på sin kommande skiva besjunger Magnus Ekelund språket:
Ekot av någonting jag hört kan studsa i mitt bröst
För det som tränger in blir oftast kvar
Ibland så kan jag vända allt till en gemensam röst
Jag orkar inte ge ett bättre svar
Det historiska svenska förtrycket mot samer och tornedalingar har haft många fler dimensioner än de rent språkliga. Men de språkliga lärdomarna av detta förtryck är oerhört viktiga att dra.
Människor behöver kommunicera för att förstå varandra, men det betyder inte att alla måste tala samma språk. Först när vi låter många språk leva sida vid sida kan vi kommunicera som jämlikar. Först då kan vi på allvar börja lära oss varandras språk.