Det är bara nio år sedan nationaldagen blev allmän helgdag. Någon översvallande folklig glädje över att fira den 6 juni på det sätt som riksdagen hade bestämt visade svenskarna inte upp under de första åren.
Inledningsvis var bitterheten över att förlora den traditionella röda dagen annandag pingst, som alltid inföll på en måndag, större än glädjen över den nya helgdagen, som två av sju gånger ändå är ledig dag.
Nationaldagsfirandet har tagit god tid på sig att finna sin form.
Men flaggviftarna har blivit fler. Och på senare år verkar nationaldagen vara i färd med att bli en verklig manifestation av nationell samhörighet.
Det är bra. Det finns så mycket att vara stolt och tacksam över i Sverige. Och vi behöver ständigt påminna oss om hur viktiga de värderingar är som skapar ett gott samhälle.
Nationaldagen – som började med att Gustav Vasa den 6 juni 1523 valdes till kung – är en ny företeelse, inte bara som allmän helgdag.
Först år 1983 omvandlades svenska flaggans dag till nationaldag. Och när den blågula dagen blev röd 2005 var det en förändring som introducerades uppifrån.
Ett av motiven var att regering och riksdag ville förhindra att svenska flaggan skulle kidnappas av högerextrema grupper.
Den frågan har inte förlorat sin aktualitet. Och det finns givetvis hur många historiska exempel som helst på nationalism och patriotism som spårat ut och lett till krig och elände. Men den modernistiska tanken om att nationella symboler bör förkastas är minst lika skadlig.
Det behövs en känsla av att medborgarna har något gemensamt för att Sverige ska hålla ihop. I tider av ekonomisk kris, globalisering och snabba samhällsförändringar är behovet av traditioner och ceremonier som främjar en inkluderande nationalism som störst.
Här fyller både nationaldagen och monarkin viktiga funktioner:
När kungaparet i morgon deltar i nationaldagsfirandet i Ånge; när prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neill öppnar det kungliga slottet för allmänheten; när kronprinsessparet medverkar vid en medborgarskapsceremoni i Solna; och slutligen, när hela kungafamiljen mot kvällen deltar i det stora firandet på Skansen handlar det inte om att manifestera en aggressiv eller exkluderande nationalism.
Ceremonierna går ut på att främja en känsla av samhörighet och gemenskap i ett land där demokratin och människovärdet står högt i kurs.
Det gör inget att den sent påkomna helgdagen introducerats uppifrån, snarare än växt ur ett brett folkligt engagemang. Fira nationaldagen på fredag du med.