Texten är uppdaterad.
När det gäller idrottsvärlden kan den vara intressant att analysera, om man frånser det som händer på planen i själva tävlingsmomentet. Min största behållning av ståläktaren i Skellefteå Kraft Arena eller Coop Arena är inte vad som försiggår på isen, utan vad som försiggår bland supportrarna. Det är smått fascinerande att se vilka orimliga känsloyttringar som kan framkallas av kampen om en puck eller en boll, hos annars civiliserade vuxna människor.
Fem sekunder efter slutsignalen är pulsen för de allra flesta nere på normal nivå och om det blev förlust så rycker man lite besviket på axlarna och suckar över domarnas insats, spelare som underpresterat eller bristande coachning.
Men det finns ett annat efterspel. Tidigare bodde jag i närheten av den arena där Luleå Hockey spelar sina hemmamatcher, och ofta när jag sett lämmeltågen av supportrar efter avslutad drabbning har jag tänkt samma tanke: Hur många män kommer hem till fruar eller flickvänner och barn med uppdämd frustration och ilska över en förlust, kanske i kombination med alkoholintag. Jag har föreställt mig hur familjemedlemmar med nervositet följt matchen med stigande oro. Hur de på helspänn lyssnat när ytterdörren öppnats och försökt känna av hur de ska bete sig. Om de ska hålla sig undan, göra sig osynliga eller försöka hitta rätt avvägda ord och ton för att inte provocera fram slag.
I samband med sommarens globala fotbollsfest visar det sig att även forskare gjort denna koppling. En kampanj av National Centre for Domestic Violence i England presenterar studier som visar att våld i hemmet ökar med 38 procent i samband med att England förlorat en match i de senaste decenniernas VM. Forskningen är visserligen ny och inte särskilt omfattande, men trenden är ändå tydlig och alarmerande. Stora mästerskap leder till att fler barn blir misshandlade.
När tränaren Petter Lasu Nilsson härom året gjorde bort sig kapitalt efter en match genom att säga att han var så arg att han skulle kunna mörda så ledde det till vissa svallvågor, men många tog honom i försvar och tyckte att reaktionerna från kritiska journalister var överdrivna. Bland annat sa Linus Omark att det var löjligt att det blev så stor sak eftersom alla som håller på med idrott vet att det kan gå hett till. Så vi förstår, förlåter och förklarar allt genom ordet adrenalin. Samtidigt har jag i rollen som kulturarbetare besök många skolor i länet och där vittnar lärare om samma sak: mest attitydproblem upplever de bland pojkar ”med uniform” – alltså klubbdressar som visar vilket lag de spelar med. Idrotten tycks alltså fostra, men inte nödvändigtvis på det positiva sätt som gärna framställs.
Ett par av landets stora morgon- och kvällstidningar har nämnt kampanjen som nu försöker uppmärksamma offren för supportervåldet. I en av tidningarna skrollade jag till slutet av artikeln, där det finns plats för kommentarer. Det enda som fanns att läsa var: ”Ingen har skrivit något än. Starta diskussionen.”
Att USAs president skrävlar om att ta kvinnor mellan benen orsakar ramaskri i leden. Då ska det bojkottas och skrivas petitioner. Men vem är det egentligen troligast att unga pojkar påverkas mest av: amerikanska politiker eller svenska idrottsstjärnor?
Jag undrar också vad som skulle hända om – låt oss säga – fru Danius istället för att med blommor på armen och värdig min förklara att hon lämnar sitt uppdrag som sekreterare hade skrikit att hon skulle kunna döda herr Horace.