”Vår beredskap är god” sa Per Albin Hansson om Sveriges livsmedelsförsörjning under andra världskriget. Mycket vatten har dock runnit under broarna sedan dess, och idag är cirka hälften av det vi äter importerat från andra länder.
Skulle Sverige isoleras skulle hälften av vår mat vara slut efter tio till tolv dagar. Efter tre dagar skulle många enskilda hushåll ha tömt sina matlager, och i butikerna skulle hyllorna gapa tomma redan efter ett dygn medan centrallagerna klarar sig i mellan tre och åtta dagar.
Även själva livsmedelsproduktionen skulle stå inför väldigt stora utmaningar om förändringar i omvärlden skulle minska inflödet av insatsvaror. Svensk livsmedelsproduktion är beroende av importerade insatsmedel i form av exempelvis protein, växtnäring och diesel. Det gör det svenska lantbruket mycket sårbart vid ett stopp för inflöde av för lantbruket nödvändiga insatsvaror. Svensk livsmedelsförsörjning kräver alltså idag att omvärlden är säker och trygg.
I takt med att det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld förändras måste vi således tänka tanken: vad händer om vi vid händelse av kris inte längre har tillgång till det inflöde av livsmedel och insatsvaror som vi är vana tid? Därför menar vi i Centerpartiet att den svenska livsmedelskedjans sårbarhet måste minska. För det måste en rad åtgärder till.
En är att minska det svenska jordbrukets beroende av importerade insatsvaror. För att skapa en resilient livsmedelsproduktion krävs bland annat ökad inhemsk odling av proteingrödor och att vi ersätter fossila drivmedel med förnybara.
Men vi måste också ta i beaktan de klimatförändringar som sker och se till att klimatanpassa vårt jordbruk för att kunna hantera intensiva regn eller långa perioder av torka och därigenom säkerställa vår produktion av livsmedel.
Svensk livsmedelsproduktion behöver öka. Efter att den svenska livsmedelsproduktionen under flera decennier minskat medan den inhemska konsumtionen av mat ökat måste denna negativa trend brytas och livsmedelsproduktionen åter öka. Därför måste konkurrenskraften stärkas för både producent och förädling, och det offentliga måste i högre grad se värdet i att upphandla närproducerat.
Ansvarsfördelningen för krisberedskapsplanering av livsmedel behöver tydliggöras. Livsmedelsverket har i dag ansvar för nationell samordning när det gäller kris- och beredskapsplanering av livsmedelsförsörjning i leden efter primärproduktionen. Dock saknar de ansvar för beslut och genomförande.
Något helhetsansvar för hela livsmedelsförsörjningen har dock ingen myndighet idag. Därför måste ansvarsfördelningen tydliggöras. Det är också angeläget att frågan om livsmedelsförsörjning blir en viktig parameter i civilförsvarsplaneringen.
När vi nu står inför en ny säkerhetspolitisk verklighet måste vi måste dra nya slutsatser. Vi kan inte förutsätta att omvärlden ska försörja svenska folket med mat. Det är dags att föra in vår mat i den säkerhetspolitiska debatten.