Markägare äger jakträtten
Markägaren Håkan Önneholm, Kuusijärvi, anklagades för jaktbrott då han och nio andra markägare bröt sig ur viltvårdsområdesföreningen i Kuivakangas och jagade älg på egen hand. Högsta domstolen ger de utbrytande markägarna rätt. - Det var väntat, säger en nöjd Håkan Önneholm.
NÖJD. Håkan Önneholm, Kuusijärvi, är mycket nöjd med HD-domen som ger markägarna rätt. "Det känns skönt", säger han.
Foto: Göran Lahti
Svenska jägarförbundet har stöttat Kuivakangas VVO-förening i alla instanser, deras inställning har varit att frånta markägarna bestämmanderätten kring jakten. Håkan Weberyd, generaldirektör för Svenska jägarförbundet, har bland annat framfört att allmännyttan går före markägarnas rätt till jaktens värden. Weberyd vill dock inte kommentera HD:s dom när Kuriren når honom. - Jag har inte satt mig in i domen ännu och vill därför återkomma med kommentarer, säger Weberyd. Den andra jaktorganisationen i Sverige, Jägarnas riksförbund, har dock stöttat markägarna. Deras grundinställning är att jakt ska bedrivas på frivillig samverkan. Genom bildande av VVO tvångsförvaltas privata fastigheter på obestämd tid utan ekonomisk ersättning till markägaren, menar Önneholm. Domen i HD fastställer att jakträtten och avkastningen tillhör markägaren, eller den som har ett markarrende som medför jakträtt. Helt rätt, enligt Håkan Önneholm: - Om jag ska jaga på statens mark så måste jag ha jakträttsavtal och dessutom betala för mig, säger han. HD slår fast att det faktum att föreningen beviljas licensen att fälla ett visst antal vuxna djur i sig inte medför jakträtt för själva föreningen. De tio jägarna har tillägnat sig viltet trots att föreningens styrelse menar att det, enligt lag, ska tillfalla föreningen. Även där går HD på jägarnas linje. Lång strid
Bakgrunden till att de tio jägarna bröt sig ur är 30 års stridigheter inom föreningen, enligt Önneholm. Han är inte emot jaktlig samverkan på frivillig grund, men menar att tvångssammanslutningar bäddar för konflikter. -Tvångssammanslutningarna till VVO-föreningarna kostar skattebetalarna enorma summor årligen fast det berör endast 17 procent av Sveriges jaktbara areal. Här finns stora pengar att spara för våra politisk valda i dessa tider utan men för jakten och viltförvaltningen, frivillliga sammanslutningar belastar inte skattebetalarna. Kuriren har inte lyckats nå Kuivakangas VVO-förenings ordförande Tore Laitamaa. Domen i HD kan inte överklagas.
Fakta/Detta har hänt
Ett långvarigt internt bråk inom Kuivakangas VVO i Övertorneå ledde till att ett antal markägare 1999 uteslöts ur Kuivakangas VVO. De fortsatte jaga på egen hand på egna marker. De fällde älgar från den gemensamma licensen som inrapporterades till föreningen och länsstyrelsen.
Föreningen sköt dock hela tilldelningen, därmed skedde överskjutningar. Länsstyrelsen undvek, trots kännedom, att ta tag i saken. Tio markägare åtalades för att under 2003 ha fällt och tagit tillvara två vuxna djur och en kalv och under 2004 tre vuxna djur och två kalvar utan att de varit berättigade till detta genom egen licens. Älgarna skulle dessutom tillfallit föreningen, menar styrelsen. Haparanda tingsrätt dömde i november 2005 jägarna skyldiga till jaktbrott. Rätten fastställde att jakten ska bedrivas så som föreningen beslutat då licensen tillhör VVO. Målet överklagades till hovrätten som i december 2006 slog fast att en älgtilldelning avser ett viltvårdsområde och att det inte spelar någon roll vem som skjuter älgarna, förutsatt att den personen har jakträtt. Hovrätten upphävde tingsrätten dom. Åklagaren överklagade inte målet, men VVO-styrelsen drev det vidare till Högsta domstolen. Den här gången mot endast en av de aktuella jägarna, Håkan Önneholm, Kuivakangas. Utgången i målet väntas bli prejudicerande för jakträttsfrågor i framtiden. Fotnot: Det finns två jaktorganisationer i Sverige: Svenska jägarförbundet och Jägarnas riksförbund.Så jobbar vi med nyheter