I Moderaternas färska eftervalsanalys finns två meningar som avslöjar något viktigt om inte bara M, utan svensk politik överlag: ”Partiet har vid flera tillfällen under regeringstiden försökt lyfta integrationspolitiska förslag, men debattläget, särskilt i media, har gjort det mycket svårt. Diskussionen kom i stället att handla om hur dessa förslag förhöll sig till Sverigedemokraternas politik”.
Att medier alltmer kommit att fungera som ett filter mellan politiker och väljare kommenterades före valet av medieforskarna Kent Asp och Johannes Bjerling (DN Debatt, 26/8). De menar att den svenska partidemokratin har förändrats till en ”mediekrati”. Forskarna beskriver hur valrörelserna har förändrats så att journalister i dag ”sätter agendan”. Asp och Bjerling anser inte att mediekratin behöver vara en sämre sorts demokrati än partidemokratin. Det anser jag. För hur ska politikerna veta vad väljarna egentligen tycker, när kommunikationen filtreras av en journalistkår vars värderingar i vissa avseenden skarpt skiljer sig från folkflertalets?
Ett exempel var när tidigare migrationsminister Tobias Billström (M) i början av 2013 ville sänka volymerna för såväl asyl- som anhöriginvandring. Billström möttes av hård medial kritik och anklagades för att anpassa politiken till SD. Till en början stod Billström på sig och förklarade att partimedlemmar och väljare varit ”väldigt tydliga” med att de ville se denna förändring av migrationspolitiken. Efter några dagars mediestorm sade Fredrik Reinfeldt att M aldrig skulle överväga att minska invandringsvolymerna. Drevet var över, ordningen återställd. I valet ett och ett halvt år senare förlorade M 340 000 röster medan SD fick 460 000 nya väljare.
Miljöpartiet kan också ha tappat väljare på att anpassa sig till medielogiken. De gröna har förvisso alltid varit feminister, men inte av den aggressiva, manshatande sorten. När Åsa Romson i somras plötsligt talade om ”vita, heterosexuella män” som icke-människor försvann nog ett antal MP-röster. Gissningsvis berodde Romsons manshatartal på mediehyllningar till Feministiskt initiativ, och journalistprognoser om att Fi skulle ta röster från MP.
Det paradoxala är att mediernas politiska makt har ökat samtidigt som mediebranschen är i djup kris. Kanske väljer människor bort medier som de uppfattar som mästrande snarare än objektivt upplysande? Kanske gör sjunkande medlemsantal att partierna inte ser något annat val än att vinna väljarnas gillande genom att först få journalisternas? Men Billströms volymer och Romsons manshat visar att mediernas uppfattning kan vara en annan än väljarnas. Reinfeldts favorituttryck ”att lyssna in” bör få en djupare innebörd. Det är väljarnas förtroende politiker ska vinna, det är väljarna politiker ska företräda. Att ”lyssna in” väljarna mer, och medierna mindre, vore en demokratisk välgärning och vitaliserande för politiken.