Våren 1973 öppnades portarna till en helt ny matkultur på Tullgatan i Luleå. Inne på Pizzeria Vagabondo bakade Vjekoslav Popovac stadens första pizzor.
– Det var fantastiskt, jättekul. Det var kö hela tiden. Många trevliga unga människor var nyfikna och tyckte det var spännande med pizza, säger Vjekoslav Popovac.
Han bodde i Skåne när han fick frågan om att flytta upp till Luleå för att bli pizzabagare.
– Det var rena tillfälligheter. Några killar frågade om jag ville jobba och jag tackade ja. Jag hade provat att baka pizza lite grann, så lite praktik hade jag.
Flyttlasset gick till Norrbotten, och från sin plats vid pizzaugnen blev Vjekoslav Popovac snabbt en lokal profil.
– Man skaffade sig många nya vänner – jag lärde känna nästan hela stan. Många återkom kanske två-tre gånger i veckan.
I dag finns pizzerior i så gott som varje stadsdel, men Vagabondo var långt ifrån dagens kvartershak. Såväl maten som inredningen hade tydliga rötter i Italien.
– Vi hade tolv pizzor på menyn om jag minns rätt. Det var klassiska pizzor – ingen bearnaisesås och sådana skitsaker som de har i dag, säger Vjekoslav Popovac.
Inte helt oväntat är hans egen favoritpizza en klassisk sådan.
– Cacciatore med salami och vitlök.
Vjekoslav Popovac lämnade Vagabondo efter två och ett halvt år, men då hade pizzerian gett honom något som finns med honom än i dag: kärleken. Kerstin var en återkommande gäst på pizzerian, och så småningom blev de tillsammans.
– Det blixtrade till bara, och vi är fortfarande gifta efter 40 år, säger han.
I dag bor Vjekoslav Popovac i Sundsvall, men när Kuriren pratar med honom har han ett budskap till sin gamla hemstad.
– Hälsa Luleå att vi längtar tillbaka. Vi går snart i pension, så kanske flyttar vi upp igen.