I helgen samlades landets miljöpartister i Göteborg för partikongress. Det var, tack vare det starka valresultatet i EU-valet, ett gäng självsäkra partimedlemmar som träffades, vilket fick avtryck på besluten som fattades.
Man skulle nästan kunna tro att medlemmarna har glömt bort att partiet måste kunna ena sig med Socialdemokraterna om det ska ha någon möjlighet att få plats i en regering.
Det finns många frågor där MP och S inte drar jämnt. Att partier som samarbetar inte håller med varandra om precis allting är självklart och brukar lösas genom kompromisser. Problemet i detta fall är att frågorna är avgörande för partiets identitet och självbild, särskilt i MP:s fall. Vissa frågor kompromissar man inte om.
Att partiet vill se att all energi kommer från förnybara energikällor senast 2030 är bekant. Språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin vill se att flera kärnkraftverk stängs redan under de kommande åren. Detta är uppfattningar som ger Löfven rysningar längs ryggraden.
Hur det går ihop med en fungerande svensk industri och rimliga elpriser för privatpersoner verkar inte partiet bry sig om. Det är ju numera emot ekonomiska system som bygger på tillväxt, vilket kongressen beslutade i helgen. Stora svårigheter för den svenska industrin med arbetslöshet som följd är inte något problem i MP-världen.
Under helgen beslutades också att normalarbetstiden ska förkortas så att fler får möjlighet att arbeta 35 timmar i veckan. Samtidigt stal MP Jonas Sjöstedts (V) trumfkort: att förbjuda vinstdrivna skolor. Detta innebär att 160.000 elever riskerar att få sin skola stängd om MP hamnar i riksdagen. Även det spelar tydligen mindre roll.
Att Löfven kommer få problem är uppenbart. Ju närmare valet kommer, desto tydligare blir det att varken MP eller V har suttit i regeringsställning. De vet inte hur det är att regera ett land. Att sätta svensk industri på spel, minska arbetstiden och omöjliggöra friskolor kan vara mustigt att besluta om på en kongress, men stora problem väntar om detta blir verklighet.
Att Löfven kommer pressas åt vänster vare sig han vill det eller inte råder det ingen tvekan om. Problemet är att han inte har några andra kamrater att bilda regering med. En röst på S riskerar alltså att innebära betydligt mer än vad Löfven vill göra gällande. Att han är tyst om det är förståeligt, för det skulle till och med riskera att skrämma bort de egna kärntrupperna.
Är detta verkligen vad de trogna S-väljarna vill se? ↔↔Mattias Holmström/SNB