Det har länge varit närmast ett axiom att den vinner regeringsmakten som lyckas övertyga den nervösa skaran väljare precis i mitten av det politiska spektret. Socialdemokraterna lyckades säkra 44 år av oavbrutet regeringsinnehav genom att anpassa politiken efter den växande medelklassens behov och önskningar. De nya Moderaterna lyckades vinna rregeringsmakten genom att kalla sig arbetarparti och lägga sig tätt, tätt intill S i alla de frågor som då präglade debatten.
Detta i sin tur har byggt på en föreställning om att väljarna prioriterar ekonomiska frågor och att den som är bäst på att övertyga på detta område sitter med trumf på hand. Socialdemokraternas långa regeringsinnehav skapade ett massivt förtroendekapital hos väljarkåren som borgerligheten hade svårt att utmana. I dag är det Moderaterna som vinner förtroendetävlingen när det kommer till ekonomin, likväl gjorde partiet ett sannskyldigt katastrofval till Europaparlamentet.
Ett annat påstående som ofta tas för givet är det om att vi går mot ett tvåpartisystem där blocken integreras allt mer. Det är en beskrivning som rimmar illa med verkligheten där partierna i själva verket bara blir fler och fler och de som röner störst framgångar är just de som vare sig vill inordna sig i den traditionella blockindelningen eller lägga sig nära den politiska mitten.
Trenden är internationell. Till och med i Storbritannien, där valsystemet traditionellt gynnat de två stora partierna, lyckades ett uppstickarparti som Ukip bli större än både Tories och Labour. Ukip illustrerar även en annan trend i samtiden som rimmar illa med visionära politikers föreställningar. Medan beslutsfattarna i Bryssel talar om en utveckling mot större politiska enheter går utvecklingen i själva verket i motsatt riktning. Det finns i dag fler länder i Europa än någonsin under 1900-talet. Den 18 september i år ska skottarna folkomrösta om självständighet och den 9 november ska Katalonien göra samma sak.
De brittiska väljarna straffade Tories och Labour genom att lägga sina röster på det EU-fientliga Ukip. I Sverige straffades S och M av dem som röstade på MP, SD och Fi. En lärdom av detta är att det inte längre är i den politiska mitten man vinner val, en annan att om man flyttar sig närmare mitten riskerar mitten att flytta på sig.
Moderaterna är och förblir högeralternativet i svensk politik. När Moderaterna lade sig intill Socialdemokraterna flyttades mitten vänsterut, vilket i sin tur öppnade upp för ett nytt radikalt alternativ, till vänster om de befintliga. Samtidigt lämnades utrymme för missnöjesröster på nationalistiska högerpopulister. När alla trängs i mitten blir det gott om plats för de som vill ta sig fram på flankerna.