Naturen är inte en konsumtionsvara bland andra. Det finns ingen ombudsman att höra av sig till om vädret inte blivit som du tänkt dig. Det går inte att reklamera en bortregnad semester. Ingen myndighet kan hållas ansvarig om du tagit med dig för dåliga kläder på fjällvandringen.
För bara några årtionden sedan var detta en självklarhet för de flesta svenskar. Respekt för naturen och dess krafter var någonting som man fick med sig från barnsben. Den primitiva tillvaron utövade också en lockelse. Resan till sommarstugan, till fjällen eller med segelbåten var inte bara en resa i rummet, utan också i tiden.
Att laga mat över öppen eld, hämta vatten ur en bäck eller en brunn, uträtta sina behov i naturen, sörja för värme och vindskydd och tampas med elementen innebar att individens förmåga att ta ansvar för sig själv sattes på prov. En kontrast till det moderna livets alla bekvämligheter.
I dag tycks många ha tappat kontakten med verkligheten bortom storstädernas tillrättalagda tillvaro. För dessa är naturen en vara bland andra, redo att konsumeras. Ett tecken på denna nya brist på respekt är den allt högre frekvensen av larm till fjällräddningen från vandrare som råkat ut för trivialiteter.
Polisen i norr vittnar om människor som gett sig ut på kalfjället i vanliga gångkläder, undermåliga skor och brist på tillbörlig utrustning och som ringer 112 för att de blivit trötta, drabbats av skavsår eller känner hemlängtan. Polisen vädjar till turister att inte på detta sätt göra anspråk på myndighetens redan hårt ansträngda resurser för helt onödiga situationer.
De nya förväntningarna på bekvämlighet var man än befinner sig avspeglas också på andra områden som tidigare förknippades med strapatser. Fritidsbåtarna blir allt större och liknar mer flytande sommarstugor än farkoster avsedda att segla med. Sommarstugorna å sin sida börjar mer och mer likna privatbostäderna inne i stan. Den som inte har vattentoalett och dusch i sitt sommarhus betraktas som en relik från en svunnen tid.
Världen ska konsumeras i ett allt högre tempo och då finns det inte tid för motstånd och friktion. Fjällvandring sker mellan fjällstationer där trerättersmiddagar står framdukade vid dagens slut. Fromma katoliker vittnar om hur pilgrimslederna numera kantas av bekväma hotell och flerstjärniga restauranger. Minsta motståndets lag har infunnit sig även där.
Visst, den som i ett rasande tempo konsumerar världen i halvtuggade portionsförpackningar hinner kanske se mer under en livstid. Frågan är om hon hinner uppleva lika mycket. Strapatserna kanske trots allt fyllde en funktion. Kanske var det själva motståndet som utgjorde upplevelsen, som utvecklade våra far- och morföräldrar som individer. En vacker vy kan man ju lika gärna se på vykort. Kanske är det där skiljelinjen går mellan en individ och en konsument. Mellan en människa och en turist i tillvaron.