"Du skall icke tro, du skall tänka kritiskt", var ett av de så kallade ”budord” som den hypade kändisprofessorn Agnes Wold publicerade i en av kvällstidningarna häromsistens.
Jag frågar mig dock om inte detta hyllande av det kritiska tänkandet är ett avgrundproblemen i den svenska samhällsdebatten.
Att tänka kritiskt är inte svårt. Varje barn vet hur lätt det är att sätta sig på tvären och tycka tvärtemot. Att kritisera något är den lättaste sak i världen, allra helst om det inte finns några krav på att kritiken skall vara underbyggd med en sammanhängande argumentation eller krav på att presentera ett eget alternativ till det som man vill göra ned.
I skolan fick vi tidigt lära oss att tänka kritiskt. För att det skulle gå rätt och riktigt tillväga var lärarna och läromedlen oss behjälpliga med att peka ut vad och vem som skulle kritiseras. I historieundervisningen var detta tydligast. Kyrkan skulle kritiseras. Och kungamakten. Och Västerlandet i stort. Företagen skulle kritiseras, och ”de rika”. Gott så, men det fanns också de som inte skulle kritiseras.
FN till exempel. Årligen arrangerades jippon på FN-dagen där denna organisation skulle hyllas av oss små glin. Det var först i relativt vuxen ålder som jag bringades till insikt om att FN inte alls var en okontroversiell eller objektiv organisation som alla människor slöt upp bakom. Likväl var det så den framställdes av samma lärare som lärde oss att tänka kritiskt.
Men skolans uppgift borde inte vara att lära barn att tänka kritiskt. Barn är redan kritiska till det mesta. Det skolan borde lägga krutet på är att lära barnen att tänka analytiskt.
I stället för att rapa upp färdigtuggad kritik av organisationer och personer som varit mäktiga och inflytelserika i det förflutna borde det uppväxande släktet få lära sig att analysera varför blev dessa mäktiga, vilka var alternativen där och då och vilka lärdomar kan vi dra till vår egen tid?
Hyllandet av det kritiska tänkandet på det analytiska tänkandets bekostnad har också skapat en situation där den som är mest emot är den som får övertaget i debatten. Därför får vi gång på gång metadebatter där den som presenterat någon form av förslag avfärdas genom misstänkliggöranden och glåpord av de som anser sig tänka kritiskt.
Den som tänker kritiskt utan förmågan till att tänka analytiskt har dessutom en tendens att dras till strukturalistiska förklaringsmodeller. Enligt dessa är maktrelationer fixerade i på förhand givna strukturer som är statiska, där den som anses överordnad alltid är en given måltavla för kritik. Men maktrelationer är inte statiska och den egna analysen kan inte ersättas av abstrakt teori. I dag domineras samhällsdebatten av de som är fostrade till att tänka kritiskt snarare än analytiskt. Det är hög tid att göra upp med den idén.
Gärna kritiskt tänkande, men först en rejäl analys.