Cecilia Hansson har skrivit en bok om kulturens oumbärliga roll i politiska skeenden. Cecilia Hansson, kulturjournalist och författare till den nya boken ”Hopplöst men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa”, är född i Luleå och uppvuxen på Hertsön. I helgen medverkar hon vid Bok & Bildmässan i Kulturens hus.
Redan medan hon bodde i Luleå började hon intressera sig för österrikiska författare. Under två tågluffningar i Europa besökte hon landet och efter gymnasiet bestämde hon sig för att flytta till Wien och jobba som au pair. Hon fastnade för stämningen och atmosfären och hennes fascination för landet, vars befolkning är omvittnat inskränkt på samma gång som man hyser en nästan överdriven respekt för sina rebelliska konstnärer, har inte mattats av.
Boken bygger på intervjuer med 18 författare och konstnärer om deras villkor och tankesätt. Under flera års tid har hon rest upprepade gånger till Wien, Bukarest och Budapest för att sätta sig in i det allt hårdare kulturklimatet.
– Det har ju precis varit val i Österrike och även om de konservativa vann, gjorde det högerpopulistiska partiet FPÖ ett väldigt bra val, samtidigt som de konservativa har övertagit flera av de högerpopulistiska ståndpunkterna.
Det är oundvikligt att kulturutövarna påverkas, konstaterar hon.
”De högerradikala är mycket otäcka, inte minst för att de angriper oss radikala konstnärer”, säger konstnären Hermann Nitsch i sitt kapitel och berättar hur de har försökt stänga museet i hans stad.
Det kan låta nischat med en bok om konstnärer och författare i denna specifika region, men tvärtom tar den upp allmängiltiga frågor om samhällsutvecklingen som berör på ett brett plan.
– Jag tyckte var viktigt att skriva om konstnärer och författare, dels för att jag ville berätta om intressanta konstnärskap, dels för att jag ville visa hur konsten verkligen kan betyda någonting.
För som dramatikern Peter Turrini säger: ”Österrikarna tar teatern på större allvar än livet.”
Några av intervjupersonerna i boken berättar att de inte från början har velat kalla sig politiska, men att de ändå har blivit det i samhällets ögon. Flera av dem har öppet protesterat mot makten och fått ta konsekvenserna av det. De har blivit censurerade, har fått publiceringsförbud eller till och med fängslats.
En av de hårdast drabbade är Nobelpristagaren Herta Müller. Hon berättar i intervjun om livet i Rumänien under Ceausescus styre:
”Jag var förstås rädd. Naturligtvis. Men vad betyder det? Alla var rädda.”
Som författare beskrev hon sina erfarenheter av förföljelse och förtryck, stämplades som statsfiende och tvingades till landsflykt.
En av Cecilia Hanssons intentioner med boken var att skriva något som allmänheten och inte enbart de redan insatta kunde ta till sig. Hon har själv hunnit skaffa sig stora kunskaper och insikter om regionen och ville ge nycklar till att kunna förstå skeenden under och efter andra världskriget och varför en rörelse som nazismen kan komma tillbaka idag.
– Jag skriver ju om konst och litteratur och då kan man kanske tänka att ”vad har det för betydelse?”, man ser det som finkultur och väldigt smalt. Men det är just när demokratin stryps åt och går åt ett mer diktatoriskt håll som konsten blir farlig och konstnärer och författare tar stryk. Se bara på Turkiet.
Ett annat exempel är Ungern. Sedan 2010 har det nationalkonservativa partiet Fidesz makten i Ungern och efter det har författare, konstnärer och även journalister fått mycket hårdare villkor, berättar hon.
– Stödet till oberoende konst dras in nästan helt. Det är bara de regimtrogna och nationalistiska konstnärerna som får ekonomiskt stöd, medan oppositionella röster tystnar.