”Tjernobyls undantagszon har en viss magi alla årstider.”
Jag tror inte mina ögon och måste läsa meningen flera gånger för att förstå. Visserligen handlar det om en turistsida med reklam för ett reseföretag, men att påstå att Tjernobyl och dess undantagszon har ”en viss magi”, känns som ett antiklimax.
Det är i dagarna 30 år sedan reaktor 4 i kärnkraftverket i Tjernobyl bokstavligt talat flög i luften. Ett radioaktivt moln spred sig över Europa och upp över Sverige.
Att molnet var radioaktivt upptäcktes först i Sverige, vid Forsmarks kärnkraftverk den där Valborgsmässohelgen då vi insåg att även om våra kärnkraftverk kändes säkra, så fanns det andra, långt borta eller nära, som kunde ”kontaminera”, läs förgifta, vår tillvaro.
Cesium 137 har en halveringstid på 30 år. Det fick vi lära oss. Trots det finns det renägare som får kassera renkött på grund av för höga cesiumhalter.
Ändå har halterna sjunkit fortare än förväntat. De 30 åren har gått, men även i det värst drabbade området i Gästrikland går cesiuminnehållet i älgkött ner. Strålsäkerhetsmyndigheten skriver att halterna i älgkött sett över perioden från 1986 till 2015 sjunkit med en ”effektiv halveringstid på cirka 15 år”. Under de senaste åren har minskningstakten minskat.
Värdena varierar mycket år från år och beror helt enkelt på vad älgarna äter.
Det samma märker renägarna i Norrbotten. Torra år med lite svamp, då minskar halterna av cesium 137.
För 30 år sedan var jag på Valborgsmässofirande i Docksta, den lilla orten utefter E4 i Ångermanland som Monica Thörnell sjöng om i ”En vintersaga”. Tradarfiket i Docksta.
”Det är då som det stora vemodet rullar in”, sjunger Thörnell.
Sedan 1986 har vi mist vår naivitet, vår tro på tekniken och vår tro på vår egen odödlighet.
Den där vårkvällen i Docksta regnade det på valborgsmässoelden. När jag kom hem och fick veta om Tjernobyl, hävde jag i mig en näve med jodblandat salt för att min sköldkörtel inte skulle uppta radioaktivitet. Huvva, vad sjuk jag blev av det.