När det gäller kroppar är riktlinjerna – och sättet de tillämpas på – otydliga, visar konstnärerna Arvida Byström och Molly Sodas bok "Pics or it didn't happen".
Instagram har över en halv miljard användare världen över, och på tjänsten delas dagligen närmare 100 miljoner bilder och videoklipp. Tjänstens moderatorer, som sitter i länder som Filippinerna och Indien, har därför fullt upp med att bedöma inlägg som flaggas som stötande av användarna.
Men bortom de mer uppenbara överträdelserna finns det bilder som raderas utan förklaringar eller kommentarer från de ansvariga. För konstnärerna Arvida Byström och Molly Soda som använder sig av Instagram som utställningsrum blev boken "Pics or it didn't happen – Bilder som bannlysts från Instagram" ett sätt att visa sitt missnöje med det de kallar Instagramcensuren.
– Det finns riktigt våldsamma saker som tas ned från internet, och det är försvarbart. Folk ska inte behöva se halshuggningar varje dag, tycker jag. Frågan är snarare om man kan likställa kroppar med grovt våld? Det tycker inte jag och där behöver de tänka om, säger Byström.
– Sedan är en annan fråga att de som städar upp internet, ett jobb som är psykologiskt svårt att utföra, får väldigt dåligt betalt – speciellt i relation till att Silicon Valley skryter med sina pengar.
Bland bilderna i boken, som ges ut på svenska den 20 mars, finns både mans- och kvinnokroppar i mer eller mindre explicita kompositioner. Där syns genitalier, bröstvårtor och rumpor, men även påklädda bilder och annat innehåll vars avlägsnande från Instagram ter sig mer svårförklarat.
Och ingen förklaring kommer. Sociala nätverksjättar som Twitter, Instagram och Facebook (som äger Instagram) har fått mycket kritik för vad som ter sig som en ovilja att ställas till svars för vad deras användare tar sig för. När de väl agerar lyder kritiken att det inte sker med tillräckligt stor transparens. En konsekvens blir självcensur, att användare drar sig för att ladda upp innehåll som kan verka oskyldigt men som kan raderas ändå.
– Kollar man på Instagrams riktlinjer nämner de inte ens explicit sexuellt innehåll, utan de förbehåller sig rätten att ta ned vad som helst. Riktlinjerna är väldigt luddiga, om kroppar kan tolkas som sexuella tas de bort, säger de. Men tolkningsutrymmet är extremt brett, säger Arvida Byström.
– Folk blir mer och mer irriterade och frustrerade över att stora företag får göra vad som helst med ens information och att det också är de som bestämmer hur vi tänker kring olika saker, även om det är undermedvetet. Vet man att någonting inte är tillåtet är det större risk att man självcensurerar sig innan man lägger upp någonting på en plattform, och i förlängningen att man applicerar samma tänk och självcensur i andra rum.
I en essä i boken skriver Sarah T Roberts, högskolelektor i informationsvetenskap vid UCLA i USA, att "effekten av bildsamlingen är i slutänden att länka samman dessa privata raderingar och okommenterade borttaganden till betydligt större politiska frågor om vad som får visas av (bland annat) ras, kön och sexualitet, och hur det avgörs vad som ska anses vara acceptabelt i vårt samhälle i dag."
Ytterligare en fråga som Byström och Soda vill ställa med boken är "vad är det som är farligt?"
– Det handlar om hur vi tänker på kroppar och vad de ska ha för utrymme i samhället. Men även om censur, att det är intressant att belysa de här bilderna som faktiskt försvinner ut i tomma intet. Om 20 år är det intressant att kunna jämföra dagens censur med vad som plockas bort då. Och då gäller det att fånga upp sakerna som har blivit censurerade för att kunna föreviga dem i något slags konsthistoria, säger Arvida Byström. (TT)