Ulrika Nilsson jobbar på hemsjukvården i Kalix. Hon var som vanligt på väg mellan två patienter, från Djuptjärn till Stenbäcken.
Men det här var inte en vanlig dag. Det var fredag den 13 maj.
Fredag den trettonde. Då skulle hon köra över järnvägen.
– Det lät inget ljud, grindarna öppnade som vanligt och jag tänkte inte på om det lös någon lampa eller så. Så jag smög över spåret med bilen, men sen när jag var mitt på spåret så for grinden ned framför mig. Och så när jag började backa såg jag hur grinden bakom mig stängde, förklarar Ulrika Nilsson.
Då började hon manövrera bilen fram och tillbaka. Sedan kom tåget.
– Då tänkte jag att jag ställer mig längs grinden, jag såg att det fanns plats där.
På något sätt lyckades Nilsson undvika att få panik.
– Jag parkerade och såg att det var en bit till rälsen och då såg jag tåget bakom mig. Jag tänkte först sitta kvar, men sen sprang jag ändå ut ur bilen och så passerade tåget, säger hon och fortsätter:
– Andra har ju sagt att de bara skulle lämna bilen mitt på rälsen och bara springa därifrån. Men jag vet inte, jag tänkte bara att här backar jag in och sen körde jag vidare till nästa patient,
En cyklist i närheten ropade "herregud, vad är det som händer?" Ulrika Nilsson tog det bara lugnt. Men visst, så här i efterhand inser hon att det var mer allvarligt än vad hon tänkte.
– Det skulle ju kunna sluta värre än vad det gjorde, men jag har nog någon förmåga att agera adekvat när det händer sådana grejer.