När det nu ska bli extra val har partierna en chans att tänka över sin utbildningspolitik en gång till. Vill de fortsätta politiken att skolan ska vara ett instrument för socialpolitik snarare än för inlärning? I så fall ska vi ställa in oss på låga resultat också i framtiden.
För att förstå varför skolresultaten sjunkit trots god finansiering kan man läsa vad en amerikansk vetenskapsjournalist, Paul Tough, skriver i How children succeed. Grit, curiosity, and the hidden power of character (2013). Han pekar på problem som också gäller Sverige. Det första är att det på 60-talet uppstod en pedagogiskt-politisk allians, som i USA förknippas med medborgarrättsrörelsen och som ville använda skolpolitiken för att nå social jämlikhet. En inflytelserik rapport från de åren påstod också att klasskamraterna var viktiga för en elevs resultat. För att nå sociala mål skulle alla elever studera i samma klassrum oavsett hur studierna gick.
Tanken var den följande: 1. Det går bra för elever som går ut skolan med avgångsbetyg. 2. Om man placerar in elever från fattiga familjer bland elever från familjer utan problem, kommer alla att gå ut skolan och det kommer att gå bra för alla. 3. Alltså ska man blanda elever med olika bakgrund och kunskapsnivåer, vilket dessutom är en billig och lättorganiserad metod. Modellen förutsätter att undervisningen är effektiv och att alla gör sitt absolut bästa, men 60-talet var samtidigt det antiauktoritära decenniet, och skolans rätt att ställa krav på eleverna ifrågasattes. Nivån på skolresultaten började sjunka. Man hade infört en modell utan att först vara ta reda på hur resultatet skulle bli på längre sikt.
Det andra skäl som Tough nämner som förklaring till varför pengar och god vilja inte räcker för att hjälpa elever med svår bakgrund är att han har rådfrågat psykiatriker som hänvisar till begreppet ”traumatiska barn- och ungdomsupplevelser”. Det kan gälla att ha misshandlats eller övergivits eller att exempelvis ha sett sin mor misshandlas. Upplevelserna lämnar ärr i själen som är djupare än många förstår. Vanliga följder är koncentrations- och inlärningssvårigheter och självdestruktivt beteende. Samtidigt anses det inte politiskt korrekt att tala om föräldrarnas ansvar, och politiker påstår att skolan ska kompensera dessa skador. Tough konstaterar att det inte finns bevis för att skolan kan klara det uppdraget mer än i undantagsfall.
Också i Sverige organiserades skolan för att nå sociala mål snarare än för bästa möjliga inlärning. Dagens skolledare, lärare och föräldrar har alla fostrats i idén att skolan ska inriktas på att lösa sociala problem. Det är nu dags att fråga sig om det är rimligt att förvänta sig att skolan ska lösa alla samhällsproblem och samtidigt fungera effektivt som kunskapsförmedlare. Ett förslag till politikerna är att de i valkampen lovar se över de krav som ställs på skolan.