Varför går det sämre för vissa barn än för andra? Är allting skolans fel? Den välkände amerikanske statsvetarprofessorn Robert Putnam pekar på föräldrarnas ansvar i en bok som har låtit tala om sig, fast den nyligen publicerats: Our kids. The American Dream in Crisis, 2015. Putnams huvudsakliga ämne är att visa att social olikhet ökar i USA och att detta hänger samman med nya mönster i barnuppfostran.
Putnam börjar med att beskriva situationen året 1959, då han själv gick ut high school, gymnasiet, i Port Clinton i Ohio. Därefter intervjuar han unga i dagens Port Clinton och konstaterar att de har en betydligt sämre situation. Industriarbetena har försvunnit, och arbetslösheten har ökat kraftigt hos personer med låg utbildningsnivå. När Putnam växte upp förekom knappt droger i staden, men nu är det inte så få barn som växer upp med drogberoende föräldrar. Mellan 1970 och 2010 har dessutom hushåll med bara en förälder gått från 10 till 20 procent och oönskade födslar har ökat från 10 procent 1999 till 40 procent 2013, vilket bidragit till att ungefär 40 procent av barnen lever i fattigdom. Hans barndomsstad är helt förändrad.
Putnam och hans medarbetare har också intervjuat unga mellan 18 och 22 år och deras föräldrar i olika delar av USA och konstaterat att trenderna går åt olika håll. Högutbildade föräldrar har blivit mer familjeorienterade, medan det bland lågutbildade tvärt om finns en tendens att upplösa sambandet mellan familjebildning och barnafödande.
Putnam visar stor medkänsla med unga i svåra situationer, och han påpekar hur viktigt det är för elevens utveckling vad som sker före skolstarten, på fritiden under skoltiden och efter den obligatoriska skolan. De stora skillnaderna uppstår utanför skolan. För Putnam är den viktigaste ekonomiska faktorn i sammanhanget att fäderna har arbete, eftersom en far med fast arbete oftare är villig att ta på sig ett aktivt föräldraansvar. Putnams iakttagelser får honom att säga att det för barnens bästa måste vidtas åtgärder för att minska antalet oplanerade födslar, ett ovanligt starkt ställningstagande hos en politiskt korrekt sociolog.
Det ovanliga i Putnams analys är att han talar om social klass och huvudsakligen riktar uppmärksamheten på mönster i familjebildningen. Han undviker moraliska pekpinnar men understryker att barn födda till unga föräldrar med många partners statistiskt sett har sämre framtidsutsikter.
För skolans räkning kan två slutsatser dras av det här materialet. Den första är att skolan inte mer än till en del kan kompensera barn för den skada de tillfogas av att deras föräldrar inte beskyddar och uppfostrar dem. Den andra är att unga personer nu är mer olika sinsemellan än när grundskolan infördes och man beslöt att gruppera elever efter deras ålder och inte efter deras utvecklingsnivå. Putnams resultat pekar på att det är dags att tänka igenom grundskolans organisation på nytt.