VI STÅR PÅ GÅRDEN framför det röda lilla huset i Korpikylä. Pär Hulkoff vill först inte ha med geväret framför kameran. Mamma Pia tycker inte om såna bilder på sonen och han vill inte göra henne ledsen.
Raubtiers sångare är också medveten om att det är en bild som kommer att väcka uppmärksamhet. Gevär, kamouflagekläder och bockskägg i samma skyltfönster går man sällan förbi.
Det kan lätt sticka i ögonen och i hans fall avfärdas som en påklistrad image. Någonting tillgjort för att sticka ut, för att låtsas bryta mot normen.
Själv säger Pär Hulkoff att jakt och vapen är ett av hans stora intressen vid sidan av Raubtier och Bourbon Boys.
Som barn följde han med pappa Kurt på jaktturer i de tornedalska skogarna kring hembyn. Det var där ett frö såddes och nu återvänder han till naturen så ofta musikkarriären tillåter.
När han senare öppnar de båda vapenskåpen och med inlevelse berättar om innehållet förstår man att känslorna är ärliga. Han pratar om att locka räv i månsken och hur han längtar efter skogsfågeljakt. Men just nu är snödjupet en bromskloss för honom och jaktkompisen Remu. Den ettåriga finnspesten som väcker varma känslor, inte bara hos sin ägare utan även hos främlingar på tillfälligt besök.
– Äh, folk får tycka vad de vill, jakten är en viktig del av mitt liv, säger Pär Hulkoff till slut och går in i huset för att hämta sin amerikanska Remington Predator 7, kaliber .233.
HISTORIEN OM Raubtiersångaren Pär Hulkoff startade dock inte med ett kamouflerat gevär - utan med ett par plåthinkar. Eller med Tomten om man ska vara helt korrekt.
Det var julafton 1989 när den då nioårige Pär fick ett paket som innehöll en gitarr. Han hade redan sedan ett halvår spelat på den kommunala musikskolan och lånat en gitarr av grannen Benny Asplund. Samme Benny som han senare kom att jaga älg med
i byns jaktlag.
– Så fort jag lärt mig tre ackord började jag skriva låtar. Det var givetvis inte så bra kvalité på den tiden men det var så det startade, berättar han.
I skolan i Karungi bildades det första bandet. Två gitarrister och en tredje medlem som fick axla rollen som trumslagare – fast med plåthinkar som sagt. På gymnasiet i Haparanda fortsatte det med fler band. Att räkna ut hur många konstellationer det blivit genom åren är en omöjlig matematik för 32-åringen.
– Det känns som minst hundratusen, säger han.
Det dröjde till 2007 innan Pär Hulkoff var med och startad bandet som skulle ta honom från lastpallarna i Haparanda till de stora scenerna i Sverige och Norden.
Det var året när Raubtier föddes. Rovdjuret på tyska. Han spelade då i lokala Hunter Killer där det redan fanns inslag av industrimetal men de musikaliska likheterna med Raubtier var lätträknade.
Det var vansinnesmusik menar Pär Hulkoff.
Inga melodier bara en massa rytmer i udda taktarter. Och i ljusets hastighet. Bandet gjorde tre spelningar och Raubtiers sångare säger att han i dag förstår varför ingen ville boka dem.
Medlemmarna i Hunter Killer förstod själva att något var fel när de blickade ut mot åskådarna under spelningarna.
– Är det fyra pers på scen och tre i publiken så är det någonting som är jävligt fel, säger Pär Hulkoff och skrattar.
KORT EFTER ATT Raubtier bildats fick BD Pop, utvecklingsbolaget för
populärmusik från Norrbotten, höra talas om bandet från Haparanda. Tung
industrimetal på svenska lät spännande och de tog bandet under sina vingar. I december 2008 släpptes första singeln Kamphund.
RADIOSTATIONEN BANDIT ROCK placerade den på skivtallriken och det banade väg för genombrottet. Radiolyssnarna ville höra mer.
Låten hamnade på rotation och resten är historia.
Raubtier toppade under sex veckor Most Wanted på Bandit Radio. En video till Kamphund spelades in i ett gammalt slakthus i Haparanda och när den hamnade på YouTube fick den snabbt över 2.000 träffar. En månad senare var det 45.000.
I dag har siffran passerat en halv miljon.
Efter Kamphund gick det av bara farten för Haparandabandet. Raubtier fick för första gången ett eget bokningsbolag eftersom det plötsligt fanns en efterfrågan från konsertarrangörerna. Fler och fler ville ha det där konstiga bandet från Norrbotten.
Den 25 mars 2009 kom debutalbumet Det finns bara krig och hösten 2010 följde bandet upp med Världsherravälde. Förra våren kom tredje albumet, Från Norrland till helvetets port, som släpptes den 25 april.
Pär Hulkoff berättar hur bandet på första turnésvängen till Stockholm åkte omkring med två personbilar och spelade på lastpallar. Något som i dag känns overkligt för ett band som stått framför 20.000 personer under Metaltown i Göteborg och blivit ett populärt festivalinslag.
– Man hade aldrig kunnat föreställa sig det här när man började. Det är egentligen helt fantastiskt hur bra det har gått.
När kände du att musikkarriären var på allvar?
– Vi var nog dödsallvarliga redan när vi körde med plåthinkar (skratt), det har nog varit allvar hela tiden. Det var för cirka fem år sedan som jag kunde börja syssla med det här på heltid och just nu känns det som att musiken är mer än heltid. Det finns inte nog med timmar på dygnet.
MEN DET HAR inte enbart handlat om medvind och berömmande ord, Pär Hulkoffs texter har kritiserats.
Raubtier har pekats ut som ett politiskt krigshetsarband och det har förekommit anklagelser om nazismpropaganda. Med albumtitlar som Det finns
bara krig och låtar som Världsherravälde, Achtung panzer, Legoknekt, En starkare art och Låt napalmen regna så kanske det inte är så konstigt.
Raubtiers sångare tycker dock kritiken är fånig.
– Det finns en anledning till att texterna på första plattan handlade mycket om krig. Jag jobbade på ett skyttekompani i Boden under den tiden. Achtung panzer till exempel var som en ishockeylåt för svenska pansarbrigaden. Och sen var våra tidiga låtar inte gjorda för någon större kommersiell framgång eftersom vi inte trodde att någon skulle vara intresserad.
– De gånger krig nämns på de två andra plattorna så är det mest som en metafor.
Påståendena om nazism och främlingsfientlighet då?
– Det måste finnas gränser för vad man säger om folk utan att ha belägg för det. Det har skrivits många osanningar om oss som gjort mig riktigt förbannad. Vi släppte Skriet från vildmarken i samma veva som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och jag tror att det fanns en hel del bittra nöjesskribenter som kände ett behov att avreagera sig mot någon och då blev det vi. Det har funnits en vilja bland vissa att trycka in oss i ett fack av den enkla anledningen att vi sjunger på svenska och att vårt uttryck är hårt.
– Men jag skiter i det. Det är nog vi som skrattar sist ändå.
Var hittar du inspirationen till texterna?
– När det gäller Raubtier så tar jag händelser och situationer jag hamnat i och kör det genom ett kolsvart filter. Det är så jag får fram den typen av lyrik.
Att skriva på svenska tyckte han i början var svårt. Det fanns inte längre något filter som med engelskan. Det gick inte längre att gömma sig bakom svåra ord som han nästan inte förstod.
– Nu måste man verkligen veta vad man skriver. Samtidigt får man ett större ordförråd och kan hålla på med ordlekar vilket jag älskar. Som Cornelis gjorde, ord och meningar med dubbla betydelser.
Den 32-årige sångaren berättar att han inte tyckte om sin egen röst när han började sjunga på svenska med Raubtier. Det lät löjligt men nu har han vant sig.
– Jag lägger inte ner så mycket tid på att förfina rösten till Raubtier, det ska vara lite rått, hellre lite falskt och knarrigt än att det är helt perfekt. Det passar bättre med uttrycket.
EN BIT BORT PLOGAR GRANNEN Sven-Olof längs Harjuvägen med traktor och snöslunga. När han passerat blir det tyst igen. Pär Hulkoff pekar på en översnöad säng som står på högkant bakom huset. Den fungerar som måltavla när han tränar bågskytte.
Flera gånger ursäktar han sig för att, som han uppfattar det, huset är stökigt och i oordning. Renoveringen pågår men det är svårt att hitta tid till att byta gitarr och mikrofon mot hammare och såg.
2013 kommer knappast innebära någon förändring.
Efter många om och men har medlemmarna i Raubtier tillsammans med Kenneth Seil från Scar Symmetry på bas lyckats sjösätta sitt sidoprojekt Bourbon Boys. Fullängdsebuten Shotguns, Trucks and Cattle släpptes tidigare i veckan på Despotz records, samma skivbolag som Raubtier, och den 7 februari är det turnépremiär på Debaser Slussen i Stockholm.
På albumet blandas nytt material med sånt som Pär Hulkoff samlat på sig genom åren. En del så långt tillbaka som till gymnasieåren. Låtar som omöjligt kunde platsa i Raubtiers
repertoar. För medan Raubtier är synonymt med tung industrimetal så är Bourbon Boys sydstatsdoftande countryrock. Väldigt amerikaniserat.
För Pär Hulkoff är det en dröm som går i uppfyllelse.
– Det känns fantastiskt att efter alla dessa år se hur det här projektet fått liv, säger han.
Kan det inte vara svårt att skriva låtar till två band som är så olika?
– Nej då inte alls. Det handlar mycket om i vilken sinnesstämning man befinner sig i. Ibland är man lite aggressivare och då passar Raubtier bättre.
På köksbordet framför oss ligger en jaktkniv som storleksmässigt hade fått Zeb Macahan att nicka gillande. Pär Hulkoff ler och säger att det är husets smörkniv innan han fortsätter berätta att han valt bort spriten.
– Jag vill fokusera på det som är viktigt i mitt liv vilket är musiken och min lilla familj här hemma. Det är viktigare för mig än att vara i fyllan och svamla nånstans. När man hänger med de som har party hela tiden, det är då det händer konstiga saker. Jag har gjort det där och det leder bara till ångest och muntorrhet.
Förväntningarna kring satsningen med Bourbon Boys finns där. I en tid där framgång räknas med listplaceringar antalet träffar på Youtube så är det lätt att följa intresset. Första singeln Hillbilly Heart har passerat 140.000 och det tycker Pär Hulkoff är godkänt.
VI SÄTTER OSS i bilen och färdas norrut cirka två kilometer, till Pär Hulkoffs barndomshem och den anrika Hulkoff-
gården där mamma Pia och pappa Kurt möter upp. Här finns butik, restaurang, konferenslokal och jordbruk med uppfödning av franska Charolais. Och här finns Pär Hulkoffs barndom.
Trafiken på intilliggande väg 99 är lätträknad. Ett stenkast från landsvägen ligger Torneälv och ett stenkast till så är man i Finland.
– Här har man kört många mil med traktorn. Det är vackert här, speciellt på sommaren, säger han när vi går över gårdsplanen.
Innan musiken tog över arbetade han med skogs- och jordbruk, som gitarrlärare, väktare och som militär. Nu handlar det om att köra på med Raubtier och Bourbon Boys så länge det går. Att smida medan järnet är varmt. Pär Hulkoff vet att livet som proffsmusiker kan ta slut lika snabbt som det startade.
Lika medveten är han om att Korpikylä alltid kommer att bestå, vad om än händer ute på turnévägarna. Det kommer alltid vara borta bra men hemma bäst.
När jag frågor om det inte vore enklare att flytta till Stockholm för att korta avståndet till allt skakar han bara på huvudet. Med dagens teknik kan man vara heltidsmusiker i Tornedalen. Det enda positiva är att resekostnaderna hade minskat. Men det är inte skäl nog.
– Dessutom är jag stenhård lokal¬patriot. Det är här jag vill vara och det är här jag trivs.
Pär Hulkoff tänder en ny cigarett och blåser ut ett moln av rök.
Fotnot: Några dagar efter helgbilagan Duos beök i Korpikylä utbröt en brand i ett pannrum på Hulkoffgården med rökskador som följd. Byggnaderna räddades dock efter ett snabbt ingripande av Kurt Hulkoff.