Han är Tärendösonen som tog den udda kombinationen av bastu och balett till det svenska folket. I fredagsintervjun avslöjar Mattias Barsk hur idén kom till och ifall han fortfarande dansar breakdance.
Mattias befinner sig i tv-huset i Stockholm när han tar emot samtalet. Det är i huvudstaden han bor numera. Sedan några år är han programutvecklare för minoritetsspråk på SVT. Senast i raden är "Bastubaletten" och "Sápmi sisters".
Hur kom "Bastubaletten" till?
– Jag funderade mycket på själen i Tornedalen utifrån att jag själv är uppvuxen där och vad kontrasten är till vad vi brukar tänka. Bastu och balett kändes som en spännande mix att göra. Jag såg väldigt tidigt att det faktiskt skulle funka ihop och att det kunde bli något. Ingen har nånsin tänkt på det, det kändes spännande.
Hur blev det just de här deltagarna?
– Jag brann mycket för det här uppdraget och vi diskuterade mycket med produktionsbolaget. En variabel var att det är bra om deltagarna inte är helt ovana att prata inför folk. Det krävs ganska mycket för att man ska klara av det här. De fem vi valde kändes klockrena.
Var det någon som tillfrågades och som inte ville vara med?
– Nej, ingen. Alla blev glada och tyckte att det var en rolig tanke. Vi snackade igenom hela idén först. Fredrik Hangasjärvi och jag satt en sommarkväll och pratade om vilken bild folk har av en och att det kunde vara kul att vrida och vända på den bilden. Vi kände att det här kunde berika trakterna.
– Det handlar om så mycket mer än tornedalska män i glesbygd, eller om män överhuvudtaget. Några har kommenterat att det är kvinnor som berättar och får männen att göra saker. Det är inte heller normen. "Bastubaletten" handlar egentligen om Sverige och nutiden. Det är en tid i förändring, om olika kulturer, Hbtq-frågor och om skönhet.
Är det viktigt för dig att visa den sanna bilden av Norrbotten?
– Det är jätteviktigt för mig att få fram berättelser som är inifrån och ut. Det ska berättas med rätt premisser och ur rätt perspektiv. Det gäller inte bara Norrbotten förstås. Majoriteten av befolkningen i Sverige bor ju inte i Stockholm, Göteborg eller Malmö och det måste synas i medier.
Det finns många fördomar om tornedalingar, vill du knäcka dem?
– Ja, det finns särskilt fördomar om norrbottningar och tornedalingar. Men det är samma upplevelser som för värmlänningar. Det är storstäderna och storstadsmedia som har tolkningsföreträde, som bestämmer att så här ser det ut, det här är normalt. Nu kan jag hjälpa till att berätta att det inte ser ut som ni tror. Fler får insyn. Vi kan berätta om Tornedalen och Norrbotten inifrån, och det går ut i riksmedia. Det känns bra.
Förväntade du dig det mottagande "Bastubaletten" fick?
– Nej, det gjorde jag inte. Vi har sett att den satte igång något bland tittarna. Det är någon slags förlösande grej som har hänt. "Bastubaletten" öppnade någon slags dörr och i säsong två utforskar vi det som kan hända.
Vad är ditt drömprojekt?
– Det som ligger närmast just nu är "Bastubaletten två" och få utveckla det vi satte igång. Jag skulle vilja lyckas i alla de olika minoritetsprogram som vi har, att man lyckas hitta någon slags gemensam nämnare och få människor att hitta sig själva.
Rättvisa verkar vara viktigt för dig. Vad tycker du om klimatet i Sverige idag?
– Jag är på riktigt bekymrad över all desinformation. Folk är inte mer dumma i huvudet nu än förr, men att man inte orkar ta reda på sanningen skrämmer mig. Det kan skapa vilket haveri som helst. Halva sanningar och meningar blir hela sanningar och meningar som blir lögner till slut. Det känns läskigt att man okritiskt konsumerar allt man hör utan att ifrågasätta vem som sagt vad eller varifrån det kommer.
Vad är den viktigaste frågan i dag?
– Jag tänker att det är tolkningsföreträdet. Vem är det som berättar berättelsen? Det skapar misstro att någon annan berättar en annans berättelse. Men det är också viktigt att vi inte tar bort andras röster. Vi har rätt att höra varandra och att ha våran egen tro och uttrycka oss. Vi måste se till rättigheter och jämlikheter. Det är viktigt att hålla fast vid de demokratiska värdena.
Vad är det bästa råd du fått?
– Jag fick ett råd av en journalistlärare som sa att man skulle börja med att definiera sig själv. Det blir starkare när jag vet vem jag själv är och kan använda det som en kraft. Nu har jag kanske mognat såpass att jag kan göra det.
Vem är du?
– Det är ju det som är så smart med det här livet, man får aldrig se hur det blev och man blir aldrig klar. Men jag har förlikat mig med tanken på att jag är en människa som har väldigt många influenser från hela världen och som bor i Sverige. Jag har mina rötter i norr, föräldrar från Finland och jag var ganska lat i skolan.
Hur hamnade du i mediebranschen?
– På grund av mitt musikintresse. Jag började skriva musikkrönikor och hamnade i frilansbranschen. Jag tyckte om musik men kunde inget instrument. Jag önskar kanske att jag blivit mer inspirerad till att hitta mitt instrument, jag tror att jag hade varit en jävel på trummor om jag hade haft en chans att lära mig det. Men jag växte upp i Tärendö och det fanns bara blockflöjt och piano.
Hur var det att växa upp i Tärendö?
– Det var tryggt och fint på många sätt. Man hade hur mycket tid som helst att träna. Men jag längtade bort ganska länge, jag ville vidare i livet. Som i alla små byar var det svårt att bryta sig loss. Trivs man inte i en klass finns det inga alternativ. Alla kände alla. Man hade tillgång till gymnastiksalen vilket var min största källa till inspiration.
Vad tror du om den norrländska glesbygdens framtid?
– Det kommer att vara svårt att behålla de unga när de kommer att vilja dra för att hitta på nya saker. Men har man en identitet i den man är och vet att man är lika mycket värd på glesbygden som man är i storstäder och känner det värdet, så är det lättare att ha någon slags identitet, glädje och styrka i det.
– Det är ju mjukvaran, det behövs förstås jobb, pengar och rörelse men jag tänker att folk vill bo kvar om man vet med sig att man betyder något. Jag får en känsla av att det finns såna strömningar i byarna. Man tittar på sig själv och sin historia och kanske hittar likheter bland andra byar runt om i världen. Det finns likheter och skillnader överallt. Man kanske kan hitta stolthet och glädje bland det.
Hur var det nu det här med Hasse och Tage?
– Nu är jag ju lite stolt över det där eftersom det har visat sig vara lite unikt. Jag visste nämligen inte vem Hasse och Tage var när jag började på SVT. Folk drog Hasse och Tageskämt och jag fattade ingenting. Men det har kanske berikat programmen att jag inte vetat vilka de är.
Du har gjort program för barn. Hur gör man det bra?
– Genom att prata med dem i ögonhöjd och verkligen tänka på vad som är deras perspektiv. För mig har det alltid varit viktigt att hylla barnen, de ska ha respekt för vad de gör och klarar av. Man ska inspirera dem och få dem att ha roligt, men inte mästra dem. Barn klarar så mycket mer än vi tror.
Ni filmade nyss i Pajala. Berätta.
– Det är en dokumentär om flyktingvågen, bland annat om de ensamkommande killarna i Pajala och hur man jobbar med integration. Det är en jättefin berättelse om idrottens betydelse för dem. Det är en del i ett europeiskt samarbete med sju program från Europa.
Dansar du fortfarande breakdance?
– Nej. Jag blev ihop med en dansare och då kändes det bara löjligt att jag skulle försöka dansa.
Till sist, vem är den tornedalske mannen?
– Det är ju jag.