Det sägs att Tornedalen präglas av en överårig machokultur. Sett i ett sånt sammanhang är Tornedalsteaterns uppsättning Lydias längtan en riktig revolt. Förutom temat, flickan som vill bli något annat än det konventionen erbjuder, domineras produktionen nämligen nästan helt och hållet av kvinnor: Pjäsen och musiken är skriven av författaren Mona Mörtlund, själv bosatt i älvdalen. Regissören heter Mervi Jaako, koreografen Rita Bergkvist och åtta av elva aktörer, däribland huvudpersonen Lydia, är kvinnor. Männen har egentligen bara perifera roller som pappan, vännen, mannen. Ett annat särdrag är att Lydias längtan nästan helt spelas på finska. Några sånger, och korta textbitar framförs på svenska för oss enspråkiga att hålla fast vid. Så mycket viktigare för att skapa mening åt hela publiken är då det fysiska skådespeleri och den koreografi som präglar iscensättningen. Lydia, som Helen Hurula Kero gör på ett mycket övertygande sätt, är ett livligt barn. I hemmet är det däremot trångt och tidigt drivs hon mot dammtrasan. Städandet, för den delen också trasmattorna, tycks nu närmast ha blivit något av en symbol för den tornedalska kvinnan. I tre av fyra pjäser jag sett har de använts som markörer. Nåväl, som sin manlige lekkamrat vill Lydia lämna det instängda och ge sig ut i världen. Det blir dock för svårt och istället flyr hon genom kärleken och en utlevande livsstil. Priset är förskjutning, men längtan efter att höra till är stark och Lydia gör ett tappert försök att bli som de andra kvinnorna. Bland många krav utgörs dock den första egentliga riten av handens arbete. I ensamheten framför vävstolen rockar vår huvudperson dock loss och väver fritt, men det förhoppningsfulla leendet släcks när en av de andra raskt är där med regler och mönsterböcker. Givetvis kan Lydia inte heller glömma behovet efter ett friare liv. Genom alla år återvänder hon till björken, den dömer inte, nere vid älven och ger trädet sin längtan. Lydia klipper sönder väven och sliter sig samtidigt också loss. Ett riktigt helgerån vet den som någon gång lärt akta vävstolen - ett monster som tar halva rummet i besittning. Och man måste bara imponeras av skådespelarnas insats, amatörer från Pajala och Övertorneå, som ägnat sin fritid åt repetitioner och instudering. Helen Hurula Kero är inne under hela enaktaren och lyckas lika väl återskapa den lilla flickan som den mogna kvinnan. Dessutom ligger det på henne att föra berättelsen över stora tidsspann utan att den blir alltför fragmentarisk. Lika viktig är de andra kvinnornas insats. I Bergkvist koreografi formar de en flock, blir rent av fågellika i sina hucklen och gammeldags kläder. Hotfulla och snattrande, utrustade med strumpstickor som de frenetiskt klapprar med, omger och bevakar de Lydia. Understödda av den lilla orkesterns arrangemang av Mörtlunds musik för dragspel, gitarr och tumpiano kryper därför känslan av instängdhetens gemenskap ut i salongen. Jag önskar bara teatergruppen en bättre ekonomi för att kunna utveckla sina inomhusscenografier så att de håller samma klass som musik och skådespeleri. Tornedalsteatern fortsätter nu att spela Lydias längtan på turné under mars månad. Särskilt föreställningen den 8 mars i Pajala känns sitta som en smäck. Något som den förhållandevis stora länsteatern med sin påtagliga manssatsning inte på långa vägar förmår att matcha.