Den 12 februari skriver Herbert Nyman och Mats Granath från LRF Norrbotten att de vill att debatten om köttet ska nyanseras. Men samtliga Nymans och Granaths påståenden går på tvären med såväl svensk som internationell forskning.
Gång på gång har LRF fått kritik för sin vantolkning av en rapport från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, som de påstår säger att Svensk mjölkproduktion har 44 procent lägre klimatutsläpp än världsgenomsnittet. Detta är definitivt inte vad rapporten säger. Den säger tvärtemot att det är väldigt svårt att mäta växthusgasutsläppen från mjölkproduktion och att osäkerheten är enorm. Den visar dock att utsläppen sannolikt är högre i de torraste delarna av Afrika än i Sverige. Det beror på uppfödningsmetoder och klimat. Många studier har dock visat att svensk produktion har ungefär samma växthusgasutsläpp som den i länder med liknande klimat och uppfödningsmetoder, som Europa och Nordamerika. Nyman och Granath vet naturligtvis detta, men fortsätter sprida det falska påståendet.
Nyman och Granath nämner att betande djur är fundamentala för att bibehålla kulturlandskapets biologiska mångfald och ungefär hälften av alla rödlistade arter finns i gräsmarkerna. Att använda detta som ett argument för att bibehålla djurhållning på dagens nivåer, eller till och med öka den, är dock djupt oärligt. Ungefär 20 procent av Sveriges betesmarker är naturbetesmarker och ungefär 20 procent av det kött vi äter i Sverige kommer från betande djur uppfödda i Sverige. Dessa djur betar både på uppodlade betesmarker och naturbeten, men om vi bara skulle låta dem beta på naturbeten skulle vi teoretiskt kunna få 20 procent av 20 procent, det vill säga 4 procent, av det kött vi äter idag från dessa djur.
Sverige må vara ett av de länder som använder minst antibiotika i lantbruket, som Nyman och Granath skriver. Men det betyder inte att Sverige använder lite antibiotika. Levnadsförhållandena för djuren, med extrem trängsel, golv täckta av frätande avföring och luften fylld av frätande ammoniak från urin – tillsammans med den extrema aveln – leder till att de svenska djuren måste behandlas med antibiotika i mycket omfattande utsträckning. Till exempel får årligen 60 procent av Sveriges mjölkkor juverinflammationer och i stort sett all mjölk innehåller dubbelt så mycket bakterier mot vad som skulle finnas hos ett friskt djur.
Nyman och Granath skriver vidare att det inte går att få fram vegetabilier som människor kan äta i norra Sverige och att det är därför man sår gräs och låter kor äta gräset. Men en mycket effektivare användning av gräset är att röta det och producera biogas och gröngödsel. Det finns inget sämre eller mer ineffektivt alternativ till markanvändning än djurhållning. Och de norrländska nötdjuren äter förstås inte bara gräs. De äter till stor del kraftfoder, varav en snabbt ökande andel soja från Brasilien.
De marker som odlas upp för soja har mycket stor biologisk mångfald, som helt utplånas vid anläggningen av sojaplantager. Plantagerna tränger även in djurhållningen i Amazonas, som huggs ner i rasande takt för att ge plats åt betesdjur. Och endast en mindre del av det kött vi äter i Sverige kommer från betande djur. Det kött vi äter mest av kommer från kyckling och gris. Dessa djur äter bara kraftfoder och har bara kraftigt negativ miljöpåverkan.
Att vi kraftigt måste minska vår köttkonsumtion för att komma tillrätta med vår tids stora ödesfrågor, som klimatet, artutrotningen och hungern är ett faktum. Hundratusentals välrenommerade forskare från hela världen har bedrivit forskning på detta område under decennier. Stora forskningssammanställningar från FN-organ med ansvar för miljö, utveckling, jordbruksfrågor, livsmedelsfrågor, hälsofrågor och hungerfrågor har gjort detta tydligt. En nyanserad köttdebatt måste vara forskningsbaserad. Att som Nyman och Granath jämställa sina egna lösryckta påståenden med decennier av forskning är inte ett rimligt krav.
Per-Anders Jande,
Svensk mat- och miljöinformation