Och när pappersflygplanet ges gestaltning i dansföreställningen "Paper Plane" är det snarast som en metafor för drömmar men också mänskliga strävanden.
Avstånd, isolering, ensamhet och viljan till samhörighet och mänsklig kontakt. Och ja, även kärlek är betydelsebärande i denna osannolikt fartfyllda dans, koreograferad av Mari Carrasco med stor hjälp med rörelsematerialet av sina fyra handplockade dansare.
"Paper Plane" marknadsförs som en föreställning om att ha huvudet bland molnen och önska sig det omöjliga, om att ha opraktiska idéer och inte kunna skilja på verklighet och drömmar men också som en berättelse om att kunna flyga och gå sin egen väg.
Berörande, ja, i alla fall bitvis. Här finns ett mått av humor och ärligt helt underbara sekvenser när närvaron skär som en knivsegg - där mänsklig smärta och kärlek gestaltas så att hjärtat slår extra slag medan andra delar i föreställningen passerar närmast obemärkt. Det vilar ett sorts oförlöst ärende över passager i koreografin där den förvisso mycket mänskliga brokiga röda tråden med sorg tappar riktning. Som publik blir man nollställd.
Det höga tempot under stora delar av föreställningen kan bidra till den alienation som stundvis uppstår - en avskildhet som med råge kompenseras när det verkligen bränner till. När känslan och närvaron verkligen är där och dansarna slutat springa runt, falla och hoppa.
Vackrast när tankarna ges ro och när mänsklighetens styrka manifesteras. "Jag tar emot dig när du faller". Jösses. Ett kärleksbudskap kan aldrig bli större. Och hjärtat slår ytterligare ett slag.