Hamid Hamidi kom till Sverige i maj 2015 och bor i ett boende för ensamkommande ungdomar på Björkskatan i Luleå.
Efter tre månaders flykt med båt, tåg och till fots kom han till Malmö. Därefter förflyttades han till Boden, Harads och slutligen Luleå. På dagarna går han språkintroduktion i gymnasiebyn. Han talar flytande svenska.
Hamid Hamidi tillhör den förtryckta minoriteten hazarer i Afghanistan. Oavsett vad svenska regeringen anser, så är han övertygad om en sak: Afghanistan är inget säkert land. Inte för honom. Inte för hans kompisar.
– Nej, inte för någon. Man visste aldrig om en person hade en bomb. Det var hela tiden en stress och det var ofta oroligheter och väpnade konflikter.
Han bodde i Kabul med sin storasyster, lillasyster, lillebror och mamma.
De 10 oktober ifjol besökts en moské i närheten av familjens hus och flera människor dödades. Hamid Hamidi umgicks med några kompisar på boendet i Luleå den kvällen när han plötsligt upptäckte bilder från den bekanta platsen i nyhetsflödet på internet.
– Jag läste om attacken. Jag vet inte om det var IS eller talibaner. Jag tänkte på min familj, vad som hade hänt.
Folk på plats i Kabul började lägga ut bilder på Facebook. Hamid Hamidi fick syn på en foto av en liten pojke som låg på marken. Han visar bilden i sin mobil. Det ser nästan ut som ett sovande barn med ett bandage runt huvudet. Ovanför finns en efterlysning: ”Det har barnet har dött. Var finns hans mamma och pappa?”
– Det var min lillebror.
Hamid Hamidi svimmade. Han blev hämtad med ambulans och vaknade inte upp igen förrän på sjukhuset.
Två dagar senare lyckades han få kontakt med sin storasyster. Hon berättade för honom att mamman och lillasystern var svårt skadade och låg på sjukhus. Men lillebror Amir, fyra år, hade inte klarat sig.
– Mamma fick en kula i benet och en i armen. Armen fungerar inte, men hon har fått komma hem igen. Min syster syster fick en kula i benet. Hon är fortfarande kvar på sjukhuset.
Hamid Hamidi stannade hemma från skolan i tre månader.
– Mina kompisar var snälla och sa ”Hamid, ta det lugnt. Det blir bättre. Du måste vänta”.
Nu efter jul bestämde han sig för att gå tillbaka till skolan igen och vara med sina vänner på dagarna. Men när stressen kommer över honom brukar han börja blöda näsblod.
Vad tror du händer om du kommer till Afghanistan?
– Kanske samma sak som med min bror.
Vad önskar du att Sverige ska göra för dig?
– Jag älskar Sverige. Allting finns här för mig. Skola, mat, pengar, kläder. Det är bara en sak till jag önskar: Ett bra svar från Migrationsverket.