NU HAR skolorna börjat igen. Föreställ er att varje dag höra orden ful, misslyckad och värdelös. Det var precis vad jag fick höra under min skoltid. Människor som mobbar ger sig inte, dem vill knäcka dig till botten och rubba din vardag. Helt plötsligt förbjuds du att vara den du är. Du bestraffas för att du, äter, andas eller studerar duktigt.
Utifrån mina erfarenheter har både lärare och jämnåriga reagerat, även om de allra flesta stod tysta. Det finns människor med ryggrad och jag beundrar dessa människor. Tyvärr finns det lärare och vuxna som ignorerar problemet med mobbning. Många är rädda och saknar kunskap om hur kränkningar ska hanteras.
När jag berättat om mina erfarenheter har jag hört skrämmande exempel där både personal och rektorer bidragit till mobbningen istället för att sätta stopp för den. Föräldrar har stått maktlösa när deras egna barn kommer hem med blåmärken. Resultaten blir förödande. Ofta försöker individer som utsätts för mobbning döva med destruktiva metoder. Det kan till exempel handla om att, skära sig själv, missbruka droger inte minst självmord.
Problemet med mobbning handlar främst om en ledningsproblematik. När jag berättade för skolchefen upplevde jag att han skuldbelagde mig, trots att flera förövare erkänt var det fortfarande mitt fel. Det var jag som var problemet och jag skulle flyttas bort. Istället för att diskutera vem problemet är, är min åsikt att vi bör överlägga hur vi kan förebygga mobbning. Med utgångspunkten att mobbning finns överallt i samhället.
En sak är säker mobbning bör alltid ses som ett problem. Det är framförallt rektorernas ansvar att jobba med värdegrund och gruppdynamik. Samtidigt kan vi som ser inte blunda för något av det värsta en människa kan råka ut för. Vi måste agera, innan det är för sent!