Till att börja med så dyker endast fem av gruppens sex medlemmar upp. Den som uteblir råkar dessutom vara den som ofta står för halva showen när SMK spelar live, nämligen Frej Larsson. Den som publiken dessutom envisas med att ropa efter.
På scenen har två små bord ställts upp, där man har tryckt ihop ett antal syntar och sequencers. Slitna och tejpade instrument, med härvor av sladdar som sprider sig åt alla möjliga håll. Bakom dessa två bord står de, och visst ramar de in sin djupt rotade image hyfsat väl: Übernördiga, muntra män, mer eller mindre obrydda om sina yttren och om gruppens kändisskap.
Ett par av dem tar emellanåt några tafatta danssteg mellan de två borden, ibland sägs några ord i mikrofonen, men för det mesta står de bara där. Med fingrarna vridandes på rattar och knappandes på synthar, med dundrande electro och glättig bitpop i högtalarna.