Och visst är det lättsvalt. Själv börjar jag känna mig rätt mätt på den här typen av fåfäng pop, men bortsett från just det så har jag absolut inget emot svenska Urban Cone.
De plinkar på med syntar och ekande gitarrer, och verkar spela lika mycket för invärtes beundran som för publiken de möter. Deras musik är melodiös till tusen - då och då med precis samma repetitiva skick som Miike Snow.
De har som bekant hörts en hel del på radio, men än är de nog för färska för att särskilt många som besöker deras spelning på Minus 30-festivalen ska ha sett dem på scen förut.
Urban Cone har knappast nått karriärtoppen, det tvivlar jag inte en sekund på.