Det är med ett prakttjut som han tas emot som en av de första akterna under festivalen – och ganska omedelbart framträder han som den aningen väna visual kei-artist vi är vana att se honom. Men så – BAM – förvandlas han till… ett ångestmonster.
Ja, missförstå mig rätt nu. För det är definitivt i positiv bemärkelse. Kontrasten mellan den japanska hårdrocksinspirerande popen och det plötsliga crowlandet – det mjuka och det hårda – är effektivt. Det gör Yohio intressant som artist. Och det gör honom också än mer tonåren personifierad. Liksom andra ångestflörtande tonårsartister, som säg Broder Daniel, känns det som att han bygger sitt artisteri på känsla snarare än det rent musikaliska.
För i ärlighetens namn kommer jag på mig själv med att inte riktigt höra musiken. Eller, den känns liksom i andra hand och är inte heller särskilt mångfacetterad - eller ens bra.
Men. Jag gillar Yohio. Och jag gillar ännu mer att de som står längst framme vis scenen älskar honom.
Ett extra plus till Yohios divafasoner (nä, jag är INTE ironiskt). Svenska artister spottar vatten på publiken alldeles för sällan.