Liksom han själv så har många av hans bilder ikonstatus. De är publicerade över hela världen i hur många olika sammanhang som helst. Jag har sett de flesta bilder fler gånger än jag kan räkna. Det har skrivits spaltmil och analyserats djupare än Marianergraven. Så egentligen borde denna text sluta just nu, för vad ska jag kunna bidra med som inte redan är sagt?
Det skulle väl vara med ett erkännande då, Christer Strömholm har aldrig varit en av mina favoritfotografer. Visst, jag gillar enstaka bilder men i det stora hela har jag varit ganska kallsinnig. Kan det bero på döden, den allestädes närvarande döden. Ett förvridet hundkadaver där skelettbenen sticker ut genom skinnet, en tavla på en man med ett hål, ett kulhål, mitt i pannan, ett barnlik i en vedhög i väntan på kremering. Exemplen kan göras många fler. Men att han var en av de mest betydande svenska fotograferna, om det råder ingen som helst tvekan. Dessutom har hans pedagogiska verksamhet på Fotoskolan i Stockholm satt spår i svensk fotografi som fortfarande är djupa.
Jag börjar om. Christer Strömholm föddes 1918 och är delvis uppväxt i Boden. Pappans självmord 1934 verkar ha påverkat hela Christer Strömholms konstnärskap. Från 1934 lever han ett kringflackande liv i Europa med språkstudier i Tyskland, konststudier i Frankrike, Tyskland, Sverige och Italien. Under finska vinterkriget anslöt han sig till Svenska frivilligkåren och senare var han aktiv i norska motståndsrörelsen.
Efter kriget fortsatte hans mobila liv i Europa med studier och arbete. 1951 blir han invald i Fotoform, en tysk grupp för subjektiv fotografi, vilket påverkade honom att mer och mer överge måleriet och koncentrera sig på fotografin.
I mitten av 1950-talet startade han fotoundervisning vid Kursverksamheten på Stockholms universitet. En skola som har fostrat många av Sveriges mest kända fotografer. För att nämna några: Anders Petersen, Kenneth Gustavsson, Yngve Baum och Dawid.
Första stora fotografiska utställningen kom 1965 och hade titeln Till minnet av mig själv. Det blev även en bok med samma namn. Hans kanske mest kända bok Poste Restante kommer ut 1967. Sen följer ett liv med många resor, många utställningar och många livskamrater. I januari 2002 avlider Christer Strömholm efter en längre tids sjukdom.
Detta är hans liv i extrem kortform. I boken har Johan Tell skrivit en betydligt mer ingående biografi som verkligen är läsvärd. Dessutom finns texter av Christian Caujolle och Carole Naggar där de ger sina personliga reflektioner över Strömholms fotokonst.
Hur var det då med bilderna?
Det fina med fotografi är att man inte behöver förstå någonting, för det finns väl egentligen ingenting att förstå. Fotografi är mer ett känslomässigt medium än ett intellektuellt. Det blir väldigt tydligt i Christer Strömholms bilder eftersom vi som betraktare inte får några ledtrådar i form av datum, namn eller platser. Vi får själva med våra erfarenheter, minnen och fantasi bestämma över bilden. Den blir vår egen och olika för var och en.
Strömholms bildvärld, eller rättare sagt motivvärld, känner vi igen från många andra konstnärskap. Bildkonst såväl som textkonst. Utanförskapet, otryggheten, erotiken, ensamheten, men inte gestaltat på ett exploaterande sätt. I bakgrunden anar man hela tiden hans tre grundpelare: ansvar, insikt och närvaro. Tre ord som skulle komma att genomsyra en hel generation svenska fotografer.
De bilder jag gillar allra mest är barnbilderna och de är många. Två snoriga pojkar som tittar oförskräckt in i kameran. I händerna har de varsin stor damhandväska. Här får fantasin fritt spelrum. Han har också tagit ett av mina absoluta favoritporträtt. En liten flicka med trasig och smutsig klänning biter sig på underläppen och tittar rakt på fotografen. Ljuset är mjukt och bilden är mörk och flickan har en sorgsenhet över sig som ett litet barn inte borde ha. Det är vackert och tankeväckande.
För mig är det uppenbart att Christer Strömholm måste ha ögonkontakt eller kontakt på något annat sätt för att prestera som bäst. De bilder som är tagna i flykten på okända människor fungerar inte, de opersonliga och ofokuserade. Skillnaden blir så tydlig när man jämför med serien om Vännerna från Place Blanche. Det är bilder från 1960-talet om transsexuella i Paris. Där finns ögonkontakten och det personliga vilket gör bilderna levande och starka.
Denna vackra bok om Christer Strömholms livsverk har förändrat mina känslor inför hans bilder. Han är fortfarande ingen av mina absoluta favoritfotografer men det är drabbande och mäktigt på ett litet ambivalent sätt. Om man är det minsta intresserad av fotografi så är denna bok en helt nödvändig investering. Jag sorterar in den på klassikerhyllan.