Hon är förbundsjurist vid Svenska samernas riksförbund och ombud kring gruvprojektet i Randijaur-Björkholmen.
Projektet berör samebyarna Sirges och Jåhkågaska. Allra mest den senare.
- Om det blir fullskalig gruvdrift kan inte samebyn bedriva renskötsel som i dag. Flyttleden, där man flyttar renar mellan olika betesland, skärs av, säger hon.
Alternativ är svåra att se. Samebyn är inklämd mellan andra samebyar. Flyttning med lastbil inskränks eller omintetgörs som följd av att det saknas vägar. Jokkmokk iron mines ledning menar att samebyn är ute efter pengar.
- Vi har inte bemött det. Jag gör det väl nu när jag säger att det är ett synnerligen fräckt påstående. Det handlar inte om pengar utan ytterst om samebyars liv.
Bolaget är i det här läget inte skyldigt att ange en lösning för samebyarna, i händelse av gruvdrift.
Jenny Wik Karlsson säger samtidigt att det finns skrivningar i en konvention om rätt till del av vinsten åt urfolk.
Stannar på orten
Turistentreprenören Matti Holmgren, stämplad av bolaget som bidragssökare, vill inte ha gruvdrift och ogillar att folk sväljer projektet vid Randijaur och Björkholmen. Om man nu vill ha gruvdrift, varför slåss då inte folk för garantier och bestående verksamhet i Jokkmokk, resonerar han.
Holmgren ser Jokkmokks omgivningar som en oas, det förklarar varför personer med vitt skilda bakgrunder finner sig tillrätta.
Han tror på turismen.
- Ett bevis på det är Åre, som satsat på turismen och inte tappat som många andra orter, utan ökat. De pengar som satsas på turism stannar på orten. Det vi borde ta vara på är det som är i samklang med naturen och som håller på lång sikt, säger han.
Fast turistnäringen får en bråkdel av infrastruktursatsningar jämfört med gruvnäringen.