NU HAR JAG VARIT hemma några veckor efter ett besök i mina hemtrakter i malmfälten, eller vemodland som jag skrivit om här tidigare micael.blog.se. Tyvärr vill inte känslan av olust släppa, en känsla som gnager inom mig och en smak av våt filt som sprider sig i munnen och det har inte att göra med den otroliga gästfriheten, de härliga människorna jag mötte och inte heller har det att gör med att Lappland nog är en jordens vackraste platser.
JAG HADE inte väntat mig att röda mattan skulle vara utrullad på tågstationen i Gällivare för att ta emot en av bygdens söner, men denna ödeplats som väntade blev en chock för mig (nu har några av er börjat att tänka, lätt att komma här och gnälla, han som drog till Stockholm och inte kan han skriva heller) men om du för en stund lugnar dig och tar in detta så kanske det kan tända en positiv gnista.
Jag tog tåget från Stockholm till Gällivare mitt i juli, då en stor del av världen har semester och det spenderas många miljarder turistpengar runt om i världen och ganska mycket i Sverige. Ingenting på tåget skvallrade om att jag var på väg till en fantastisk del av jorden, ibland stannade tåget till vid en skamfilad skylt och en öde byggnad som kanske var en tågstation men inget talade om vilken fantastisk plats som döljer sig bakom den döda fasaden.
VÄL FRAMME i Gällivare, friska Gällivare, midnattsolens land. Framme vid lunchtid mitt i semestern möttes jag av en öde tågstation, allt var stängt, alla turister med sprängfyllda plånböcker fick själva leta sig fram till en busshållplats och vänta några timmar på en buss som kunde ta dem därifrån fortast möjligt. Själv kunde jag ta mig till lillasyster för en kopp kaffe och låna en bil, tack Malin.
JAG HAR UNDER många år hört att gruvorna går fantastiskt bra och många företag kring gruvnäringen upplever ett Klondike så jag hade högt ställda förväntningar på att det skulle bubbla i Malmfälten, bubbla av energi, framåtanda och aktiviteter. I Malmberget, som snart inte ens finns i våra minnen, finns Kåkstan, en plats som byggts upp för att visa hur Malmberget såg ut i tidernas begynnelse. Jag vet inte om jag blev mest arg eller ledsen när jag kommer dit och konstaterar att allt är stängt, mitt i juli, mitt i semestern, har alla de som hyr lokaler i kåkstan också bestämt sig för att ta semester ... så alla turister med välfyllda plånböcker får vända och göra ingenting på någon annan plats som också är stängd.
Bland det mest fantastiska är väl ändå att till och med myggmuseet på Sjaunjamyren var nedlagt. Myggbrist? nej jag tror inte det. Hittade så småningom myggmuseet inklämt i ett trapphus med turistinformation och museum, massor av kuriosa och kul information om mygg, fina utställningar på museet om det gamla malmfälten, gruvnäringen och lite om samer. Men om mina barndomsgator i Malmberget var öde så var detta graven, jodå några personer såg jag som nog arbetade på museet och på turistinformationen men inte var det någon där som lockade till turism, aktiviteter eller väckte lusten att upptäcka.
UNDRAR HUR många miljarder turistpengar som Gällivare kan bokföra i år?
Inte ens några renar som sprang omkring på minigolfbanan utan bara en vanlig minigolf. Jag är säker på att det finns många som både vill och kan bättre och förhoppningsvis finns det någon ung person som i stället för att muttra om att jag är en bitter person som bara gnäller i stället inser möjligheterna och bestämmer sig för att skapa sin egen framtid genom att ta tillvara alla de möjligheter som finns i Malmfälten. Någon ättling finns det väl till de som bröt sig in i väglöst land, som med handkraft grävde sig ner i berget och byggde gruvor, som drog fram järnvägen genom vildmarken.