Skulptörens tanke var att det tomma bordet och de tomma stolarna skulle öppna för tankar och associationer. Vilka sitter där? Varför knäar de?
På fredagskvällen invigdes den samiska skulpturparken i Jokkmokk. Invigningen förrättades av en av konstnärerna i projektet, Agneta Andersson från Kiruna. Hon menar just att konst i det offentliga rummet sätter fart på människors tankebanor.
- Skulpturerna leder till reflektioner. Människor betraktar dem på olika sätt. Och samma människa kan se olika på konstverken vid olika tidpunkter i livet.
Det finns, berättar hon, ett 40-tal skulpturparker i landet. Många av dem har blivit stora attraktioner och viktiga inslag i besöksnäringen på de olika orterna. Den samiska skulpturparken i Jokkmokk har rätt många år på nacken vid det här laget. Efter ett förarbete tog projektet ordentlig fart 2005 med ett symposium på temat samisk skulptur. Jokkmokks kultursekreterare Anna-Karin Aira minns ett visst famlande kring det aktuella temat.
- Vad är egentligen samisk skulptur? Finns det något sådant? var frågor vi ställde oss.
Skulptur vandaliserades
Sju konstnärer från svenska och norska sidan av Sápmi valdes sedan ut för att bidra med varsin skulptur. När skulpturparken invigdes i går var dock konstverken bara sex till antalet. När Eva Nuttis skulptur vandaliserades och hamnade i vattnet blev den så illa skadad att den inte gick att rädda. Andra skulpturer har blivit blåmålade, eller sönderslagna, men hade till gårdagens evenemang återfått sitt ursprungliga utseende. För att skydda skulpturerna i framtiden tog man nu till ett gammalt samiskt knep och grävde ner en mässingring vid var och en av skulpturerna.
Marschaller, eldkorgar och facklor lyste upp vägen mellan skulpturerna vid Dálvvadis strand. En anrik plats för de samiska skulpturerna, då Dálvvadis var den plats där de gamla Jokkmokkssamerna hade sitt vinterviste. En plats läkande för både kroppen och sinnet, konstaterade Agneta Andersson.
Skoband
Via Folke Fjällströms Balaansetjiehpiedäjja, Balanskonstnär, Hilde Skancke Pedersens Guossi, Gäst och Per Isak Juusos Silba Ätno, Pärlälven, leder skulpturstigen fram till Agneta Anderssons eget bidrag, Áigerávdnji, Tidsflöde. På en lite klippa vid sjöns ände finns den sista skulpturen, Max Lundströms Tjåerviedåbtoe, Hornkänsla i koppar. Agneta Andersson berättar om sitt eget alster:
- Jag satt och höll i min morfars gamla skoband och tänkte på hur vackra de fortfarande var, trots allt de hade varit med om. Min bror ville att jag skulle laga dem, och då tittade jag på bandskeden. I samma veva kom projektet igång, och då blev det den här skulpturen. En bandsked har ju faktiskt lite samma form som ett grekiskt tempel.
Rejält förankrad i jorden med kraftiga vajrar och gjutna fundament torde få lyckas rubba hennes Tidsflöde. Kanske också det en symbolik för de sex konstnärernas stabila grund i en kultur som utvecklats i sitt uttryck till att omfatta också skulptur.