- Livet är nästan som förut nu, men erfarenheterna från sjukdomstiden bär jag alltid med mig och nu vill jag arbeta i bröstcancerföreningen och stötta andra unga kvinnor som drabbas av bröstcancer, säger Annika.
En sedan länge efterlängtad resa till Thailand hägrade för Annika Seger, hennes man Jonas och deras dotter Elin, men det kom ett bröstcancerbesked emellan. Det var för två år sedan som bröstcancern visade sitt fula tryne i form av en knöl i bröstet på den då 38-åriga Annika.
Förra hösten följde vi med Annika på den sista strålningsbehandlingen till Umeå. När vi skildrade hennes och dottern Elins liv hade Annika precis avslutat en lång behandlingstid med cellgifter, herceptinbehandling och strålning och tillsammans med familjen tog hon sina första försiktiga steg mot livet efter sjukdomen.
Ser fram emot vardag
Nu väntade fem års antihormonbehandling, att börja arbetsträna och gå på regelbundna återbesök och kontroller. Annika sa att det kändes underbart, men konstigt och lite tomt, att vara hemma igen. Hon led fortfarande av tunga, pirrande ben och kände sig vissa dagar extra ledsen.
- Jag har nog inte riktigt fattat vad jag gått igenom än. Det börjar komma ikapp mig nu och känslan av osäkerhet när jag inte längre är under behandling i Umeå gör att jag känner mig lite vilsen. Men jag ser jättemycket fram emot att komma ut i arbetslivet och att få en vanlig vardag igen, sa Annika då.
Nu har ett år passerat och Annika har inte bara arbetstränat utan även börjat jobba "på riktigt". Hon har börjat dansa zumba, skaffat en ny valp efter familjens älskade hanhund och lever ett liv som i stort påminner om det hon levde före diagnosen.
- Jag tycker inte att jag direkt lever som en del säger att de gör efter en svår sjukdomstid, som om varje dag vore den sista. Livet har inte blivit så väldigt mycket annorlunda men jag njuter av livet och har blivit mer rädd om mig - jag prioriterar min hälsa och min träning och jag struntar i många "måsten". Jag är heller inte så petig med hur det ser ut därhemma, jag har sänkt kraven på mig själv och unnar mig att vila om jag är trött för jag blir fortfarande trött mycket fortare än förut och kan skoja om cellgiftshjärnan som gör mig trögtänkt. Undrar hur länge jag kan skylla på den, haha?
Stöd för andra
Aptiten på livet är stor och relationen till såväl dotter som man har stärkts.
- Jag och Jonas står absolut ännu närmare varandra nu än tidigare och Elin är fortfarande väldigt rädd om mig även om hon inte längre "vaktar" mig som förut. Hon börjar ju närma sig tonåren med allt vad det innebär, ler Annika som härom dagen frågade Elin hur hon tycker att året efter behandlingsmånaderna varit.
- Elin sa att mitt humör är lite ojämnt men annars tycker hon att det är skönt att vardagen är tillbaka. Och visst har hon rätt att mitt humör går lite upp och ner. Jag blir väldigt låg i samband med provtagningar och återbesök, då kommer oron smygande.
Eftersom Annika deltar i en studie som ska avgöra vilken längd som är mest optimal vid herceptinbehandling går hon på tätare kontroller än de flesta andra bröstcancerdrabbade och man kommer också att följa upp henne under flera år än brukligt. Detta är något som, trots anspänningen inför varje återbesök, känns som en stor trygghet för Annika som säger att hon fortfarande tänker på sjukdomen flera gånger varje vecka.
- Men det är inte alltid negativa tankar. Den här erfarenheten har gett mig något positivt också och jag har anmält mig till att bli kontaktperson för andra unga kvinnor som drabbats av bröstcancer. Jag vill dela med mig av det jag lärt mig och är gärna ett stöd för både de som är sjuka och deras anhöriga.
Tar flyget till solen
Nyligen deltog Annika i ett helgläger för unga kvinnor med bröstcancer som Bröstcancerföreningarnas riksorganisation ordnade i samarbete med tidningen Amelia.
- Det var en känslosam och otroligt givande helg. Jag önskar att alla fick åka på en sådan träff, det är ett tips för andra i min situation! Lägret anordnas varje höst av BRO och för att ansöka om en plats ska man vara färdigbehandlad och medlem i föreningen.
De men Annika har i dag, främst på grund av de antihormoner hon ännu ska äta i fyra år, är trötthet, vallningar, torra slemhinnor och sömnbesvär. I övrigt säger Annika att hon lever ett mycket bra och positivt liv, och i morgon är det äntligen dags för henne att sätta sig på flyget mot solen!
- Nu ska utlandsresan bli av för mig och Elin! Det blir inte Thailand den här gången men vi åker till Turkiet på en kom-i-form-resa där vi ska äta gott och träna och njuta. Det är en resa jag fått i 40-årspresent av Jonas.