Odlingsgränsen tangerar Storsjön och fjällandskapet öppnar sig. Fjället Paukitunturi tycks välkomnande glatt lyfta på hatten och blottlägger sin kala hjässa.
Det är möjligt att det är på grund av vägskylten "Odlingsgränsen" som björkarna och tallarna nu tycks en aning mer vindpinade. Byn ligger intill sjön Tjautjasjaure (Siksjön) och alldeles intill en vägskylt som berättar att här slutar allmän väg huserar Daniel Wikslund, riksspelman och arrangör för bygdens stora musikfest som går av stapeln i dag.
Daniel Wikslund har låtit bygga en 140 meter lång spångbro, av bockar och plank, från sjöstranden till Tromparisaari, en av de 14 öarna i Tjautjasjaure. Själva flotten förankras vid Tromparisaari och får bland annat utgöra butik, konstutställningshall och artistloge. I övrigt förvandlas ön till en kalasö med pub, restauranger, scener för teatrar och övriga artister. Mitt på ön ska i augustinatten ett cirkustält lysa upp som "en färgglad fjäril".
Flottkalaset är det tredje i ordningen, från 600 besökare det första året, räknar Daniel Wikslund med ett fyrsiffrigt besökarantal för i år. Kalaset som pågår från fredag till lördag, river igång med en pubafton och i programutbudet märks Tornedalsteatern samt olika trubadurer. Under lördagen ska familjelyckan spira med clown, italiensk cirkusskola, lekar och utmaningar för de minsta, varvat med vuxenunderhållning av olika teatrar, Evighetens orkester samt Raj-raj band.
En god berättare
Om vägen till Tjautjas känns hisnande så ger en promenad på Daniel Wikslunds ägor intill sjöstranden samma känslor. Här kan han i princip blöta spinnaren från köksfönstret. Vid vattenlinjen står en timrad gammal vedeldad bastu och intill pågår nytimring av en byggnad som ska inhysa gäster.
På ett grovt tillyxat köksbord av ek ligger en fiol allena. Daniel Wikslund är en god berättare och i takt till olika skeenden i hans liv tar han fram olika instrument och illustrerar sina berättelser med musik. Till Bella Ciaotjasjaure, en sång om att våga kasta sig ut i det som är här och nu - det som andra kallar för framtiden - spelar han gitarr. Till Bastupolskan tar han fram sin "Tjaicka" ett tvåradigt ryskt durspel. Till en finsk folklåt för han med känslig hand fram stråken över fiolen, som gråter av vemod.
- Visst har även jag en hel del mörka stråk i mitt inre. Som liten pojke när mor och far gick ifrån varandra fick jag ha sinnebilden av ett hem hos mormor i Tjautjas. Även under senare delen av mitt kringflackande liv i världen, har jag hämtat kraft och styrka i den bilden. Var jag än befunnit mig har tanken på ett hem gått till Tjautjas, säger Daniel Wikslund.
Här vistades han under sin barndoms somrar. Han gick ut i skogen, hade med sig kastspö, tändstickor och salt, gjorde upp eld och kunde efter att ha mättat pojkmagen med röding, sova under en gran.
Bär med sig vidderna
- Jag bär alltid med mig det knotiga och det karga, mossan och vidderna. Tänk att slänga en spinnare i vattnet och överleva ...
Föräldrarna flyttade från Kiruna till Västerås, där Daniel och hans bror växte upp. Så fort tillfälle bjöds tillbringades somrar och skollov hos släkt och vänner i Norrbotten. Vid 16 års ålder begav sig Daniel ut i världen, med samma upptäckarglädje och äventyrslust som när han gick på äventyr, fiskade röding och sov under en gran vid foten av Paukitunturi. Efter sju år utomlands, först i Italien och senare i Mexiko, där han även fick en son, började Daniel se sig om efter ett hem, och kom "hem" till Tjautjas.
- Även när jag bodde utomlands bar jag med mig allt det här, säger Daniel Wikslund, och slår ut med händerna.
En kväll i vintras kom en ung man om 37 år bärande på en fiollåda och sitt dragspel, in på ett möte för tornedalingar i Gällivare och helt sonika frågade om han fick vara med.
Naturligt att vara med
- Med en pappa från Vittangi, farmor från Kompelusvaara, morfar, som hette Vitsaniemi som barn, från Ruskola utanför Övertorneå och mormor från Tjautjas, var det odramatiskt och känns bara naturligt att vara med. Jag vill ha en levande relation till Tornedalen, säger Daniel Wikslund.
- Som folkmusiker, när jag väl kommit hem, sökte jag mina rötter och hittade dem i Tornedalen och dess musik.
Återigen tar han upp fiolen och målar upp en bild med den från Tornedalen sprungna musiken. Han ömsom håller hjärtat i sin hand för att i nästa bild med stråken rytmiskt piska fiolens strängar, och berättar att just det sättet att spela blivit hans eget signum.
- En del tror på ett romantiskt sätt att folkmusiker och musiken föds ur en stubbe. Jag har aktivt studerat och valt den musiken, precis som jag valt att bo i Tjautjas av alla andra platser i världen. Den här platsen kan jag aldrig lämna. Så här har jag aldrig känt förut.