Ska vi prata black metal? Ska jag undervisa er lite, gamla och unga? Först och främst stämmer man inte ner gitarrerna som man gör inom det som kallas death metal. Sedan, shriekar sångaren, inte growlar. Det sistnämnda är även det en death metalgrej. Och som sångaren i Eternal Dusk shriekar. Inte sedan jag senast såg Breach (för sista gången?) i Stockholm häromåret har jag hört någon shrieka sig igenom genom en hel spelning så felfritt.
Och låtarna då? Ja, Immunity To Life låter som Gaahlskaggs klassiska P.T.R, i det att det är ett tämligen långsamt riff som upprepas genom hela låten, och på det lite sköna, iskalla melodier. Emellanåt tänker jag även på Trelldom, även det ett band med Gaahl på sång.
Det är ju tyvärr inte särskilt konstigt att ett black metalband från Boden inte drar så mycket folk på en stadsfestival av den här sorten samtidigt som tjuren från Wales spelar. Inte konstigt, men synd. Människan är helt inte så nyfiken som det ofta görs gällande. Allt som oftast väljer man det säkra före det osäkra, väljer en 100 år gammal trosmagnet i stället för nytt, färsk kött från grannkommunen.
Eternal Dusk bryter mot en del grundläggande principer när det kommer till black metal. Exempelvis uttrycker de glädje över att vara på Luleåkalaset. I avslutande Chaosbringer spelar man gitarrsolo. Inte heller hyllar man Hin håle i någon större utsträckning, mer än möjligen i de, det ska erkännas, rätt så svåruttydda texterna. Men ge dem lite tid och lite uppmärksamhet gott folk, så ska det nog bli ordning med det också. Och till syvende och sist; det är det roligaste jag sett på hela kalaset. Den solklart bästa spelningen, Anna Järvinen möjligen undantagen. Synd att det inte ryms sexhundrasextiosex kurirer här ovan.