- För mig finns inget mer "hem" än den här, säger Wikslund.
Redan som fyraåring hade Daniel Wikslund siktet inställt på att spela fiol. Han bodde då i Västerås men har släkt i östra Norrbotten.
- Jag är helt och hållet tornedaling, förutom min mormor, som kommer från Tjautjas, säger Wikslund.
Hans mormors farfar, Martin, grundade förresten byn Tjautjas i mitten på 1800-talet - därav efternamnet "Martinsson", som många bybor bär.
Traditionen är föränderlig
Den som nostalgiskt ser tillbaka på gamla goda tider och vill bevara dessa traditionsenligt, får mothugg av Daniel Wikslund. Han anser nämligen att allt är föränderligt och att "tradition" snarare innebär ett ständigt förnyande, en utveckling. Framsteg hade väl inte kunnat ske om inte människan prövat nya vägar.
- Traditionen är den att vi alltid har utvecklats. Man bryter traditionen om man konserverar något, säger Wikslund.
Skriver egna låtar
Wikslund har jobbat hårt för att till slut erhålla Zornmärket i silver (se faktaruta) och titeln "riksspelman" av Zornmärkesjuryn inom Svenska folkdansringen. Som nyutnämnd riksspelman har Wikslund emellertid egna idéer för folkmusiken. Han skriver även egna låtar.
- Jag vill framföra låtarna på ett personligt sätt, till exempel som blues, och använda fiolen mer som ett underhållningsinstrument, säger Wikslund. Jag har full respekt för den svenska folkmusiktraditionen och jag älskar folkmusik. Det finns inget jag hellre gör, än att gå på en spelmansstämma på sommaren. Men vi måste lyfta fram nytänkandet, annars finns det risk att folk inte tycker om folkmusik i längden.