Påminner om Morrissey

Det är mer än bara den imponerande luggen och de stiliga kläderna, det är även svansföringen och självsäkerheten. Och såklart resurserna. Emellanåt brister Zetterberg ut i en märklig falsett, den skiljer sig inte nämnvärt från hans naturliga röstläge, men den markerar skillnaden mellan posör och original.
Vi kan prata om Anders Wendins alter ego Moneybrother, som även han sjunger såväl ut- som inlevelsefullt och bra, tills klockorna stannar. Vi kan prata om Jerry Williams – en mer rättvis jämförelse – men ingen av dem kommer ens nära Zetterberg vad gäller just Rösten. Som väsen, Rösten som ett eget namn, med versal. Wendin är kanske för ung och Jerry är såklart en lika stor och karismatisk stjärna, men inte sjunger han som Zetterberg.
Emellanåt faller han och det begåvade kompbandet in i den sortens blues som gör att man bildar noiseband i protest, men å andra sidan var det länge sedan man såg vuxna kvinnor falla in i det som man som 40-plussare och gammal punkare från Luleå känner som Stadspubsdans. Och det är fint och och jag märker att jag faktiskt saknat det.
Inledningsvis är det glest på parkeringen där Cityscenen är belagd. Det gör att det finns plats för pardans, tryckare, och det är tamejfan något av det finaste som finns när det sker spontant och utomhus.
I honky tonk-balladen This is better från senaste skivan Grounded in reality, peakar Zetterberg. Sång, gitarrspel och text. Allt är perfekt. Och det hela är så, hur ska jag säga, värdigt, att jag hoppas jag kan bli så grym själv någon gång. Stå fin, känslig, hård och levd på en scen på en norrländsk parkering och veta att jag gjorde rätt. Inspirerande.