Det 21:a Lulespexet i (o)-ordningen är döpt till Bröderna Wright och är man osannolikt lättlurad och dito historielös så kanske man faktiskt tror på att de bägge bröderna och flygpionjärerna Orville och Wilbur Wright hade täta kontakter med den likaledes flygande pionjären (om än långt senare) Amelia Earhart (hon som försvann under en soloflygning över Stilla havet på 30-talet), umgicks med den tyske vetenskapsmannen Otto Lilientahl och även den jovialiske amerikanske presidenten Teddy Roosevelt.
I verkligheten var det nog inte så vidare värst bevänt med den saken men - vilken betydelse (eller plats!) har egentligen verkligheten i ett respektabelt studentspex? (svar: väldigt, väldigt, väldigt liten).
Årets Lulespex, vars andra föreställning av Bröderna Wright jag i onsdags övervarade i närmare tre och en halv behagliga och skrattframkallande timmar, är en (i sedvanligt god spextraditionell anda) totalt lögnaktig (men likafullt på sitt eget märkliga sätt trovärdig ...) uppsättning som fullständligen svämmar över av uselt krampaktiga ordvitsar (sånt ger stora poäng i den här recensentens bok), skickligt lyhörda översättningar av diverse melodiska trudelidutter (Walkin’ On Sunshine är ständigt med och i år marknadsförs den under namnet Vi går till historien), koreografiskt atletiska hoppanden, löpningar och danser över scengolvet och så lagd till samt ovanpå allt detta även en alldeles oundviklig och ohämmad spelglädje som räckte tvärs genom hela föreställningen (och alla evigt framjublande omtagningar också!).
Förra årets jubileumsföreställning, Kapten Svartskägg, lade ribban på en så osannolikt hög kvalitetsnivå, att det nog dröjer väldigt länge innan någon efterföljare inom spexgenren når ända upp dit.
Men nog är det ändå skojigt som satan att hänga med även i brorsorna Wrights garanterat sansbefriade intrig-piruetter tillsammans med syrran Katherine med sin ladugårdsdörrsbreda rumpa, den pretto-stupide presidenten Teddy Roosevelt, den dolskt illistige tysken Otto Lillienthal (med en röd och en vit strumpa), den med inte helt etiska motiv armerade journalisten Gustave Albin Whitehead samt den ännu långt ifrån felnavigerande Amelia Earhart.
Och som alltid: man lär sig mycket om det som inte (men kanske ändå borde) ha inträffat i historien, om man unnar sig att tugga i sig ett välsmakande studentspex.
Som detta 21:a, exempelvis.
True That.