. För stamningens handikapp har format hennes tänkande och som skribent fått henne att gå till strids mot det svenska samhällets normalitetstvång. Under ett tiotal år bodde hon i huvudstaden där hon skrev krönikor i Aftonbladet om diskriminering och olika sorters förtryck. Nu har hon flyttat hem och samlat sina krönikor i en bok som heter Mitt queera hjärta.
Annorlunda
Denna krönikesamling presenterades under en tillställning i Kulturens hus på tisdagskvällen, med bjudgodis i plastmuggar och levande musik av Mattias Alkberg och Magnus Ekelund. Ingela Lekfalk läste valda stycken ur den aktuella boken och samtalade med författaren.
- Ända sen jag var liten har jag upplevt det som att jag inte är normal, att jag varit annorlunda, men i och med att jag är jag tycker jag att jag har rätt att inte vara normal. Om jag inte stammat hade jag nog inte skrivit om andra grupper som bryter mot normen.
Åsa Petersen berättar att den som stammar har ett språk precis som alla andra men inte alltid kommer åt orden, och att det kan vara påfrestande när omgivningen vill att man inte ska stamma. På högstadiet led hon svårt av sitt handikapp och upplevde en stor befrielse genom det skrivna ordet.
Många hatiska läsare
Glädjen har hållit i sig och förde henne till Aftonbladet. Att få respons från läsarna har varit ett kvitto på att hon nått ut men det har inte varit lätt alla gånger. Många läsare har varit hatiska.
- Det sägs ju att man blir starkare efter åren, att det rinner av som vatten på en gås, men så har det inte blivit. Anledningen är att artiklarna är just artiklar. De är inte jag. Men mejlen är riktade mot mig personligen. Jag är en riktig människa, och vill därför inte ha hatmejl eller hotmejl.
Ingela Lekfalk erkänner att hon efter att ha blivit kallad batikkärring undviker batikplagg, men Åsa Petersen säger sig inte ha undvikit att skriva om något särskilt ämne på grund av rädsla. Däremot har hon känt sig rädd efteråt. Under hemvägen. Fast detta uppvägs av att hon har fått mycket stöd, framför allt av hbt-rörelsen.
"Bra att alla har ett utrymme"
De flesta tidningar har en kommentarsfunktion, där läsaren fritt kan vädra sina åsikter, vad tycker hon om detta?
- Det är svårt för mig att säga något annat än att det är bra att alla har en röst och ett utrymme. Samtidigt är det inte så roligt att få brev där det står att ingen kommer att vilja ligga med dig. Men det är inget snitt av den svenska befolkningen. Min uppfattning är att det är ett fåtal människor som är flitiga med att sprida sina åsikter. Ofta har de en hook-up och vill ge sig på någon särskild person. Om svenskarna tyckte som de gör i kommentarerna skulle 80 procent av befolkningen rösta på Sverigedemokraterna.
Stegrande hemlängtan
Nu är Åsa Petersen hemma i Luleå igen. Att flytta hem var inget beslut som hon fattade över en natt, snarare beskriver hon det som en stegrande hemlängtan. Livet i Stockholm kretsade bara kring arbete och kändes ytligt. Det som lockade mest var emellertid möjligheten att få vara nära sin mamma och pappa. Att äta söndagsmiddag.
Och hur är det egentligen att vara dotter till kommunalrådet?
- Det är som det är. Här är jag pappas dotter men i Stockholm, där är det faktiskt tvärtom. Där presenterar jag min pappa och då frågar folk: "Har du en så begåvad pappa?"