För två år sedan gav Tyra Helena Lindström, präst med rötter i Övertorneå, ut en uppmärksammad berättelse om sin farfarsmor, Matilda 24 gånger med barn. I år kommer en fortsättning, Matildas liv, som utspelar sig efter alla födslar.
Matilda och hennes make Johan tog sitt efternamn efter sin hemby Mukkavaara, fyra mil nordväst om Övertorneå. I den första boken berättas om hur Matilda 1879 blir bortgift vid sexton års ålder och får sitt första barn ett år senare. De köper så småningom en gård i Mukkavaara, där det strävsamma paret lever livet ut. Matilda ansvarar för djuren, mjölkar, kärnar smör och tar hand om den växande barnaskaran. Hennes öde framstår i dag som nära nog omänskligt. Hon var ständigt gravid och födde barn under 28 års tid.
Den nya boken beskriver hennes liv efter sista födseln 1908 fram till hennes död 1954.
Förlaget presenterar detta som en dokumentär roman, en genre som är knepig att definiera.
I första hand är det en dokumentär, Lindström redovisar sina källor, hon har forskat i olika arkiv, läst gamla nummer av Haparandabladet och intervjuat släktingar. Man får en grundlig redogörelse för hur en storfamilj levde i Tornedalen. Boken har stort etnologiskt värde och påminner därvidlag om Gunnar Kieris senaste roman, Finnmarken brinner. Kieris perspektiv är övervägande manligt, medan Lindström oftast betraktar händelserna ur Matildas synvinkel.
Den laestadianska trosuppfattningen är ledstjärnan för dessa människor. Maken Johan är lekmannapredikant och reser omkring i bygderna, de religiösa sammankomsterna, seurat, är viktiga för gemenskapen. Då kan man få utlopp för sin sorg och sin glädje och få lite omväxling till vardagens hårda slit.
För hårt är det. Byarna är isolerade, vägarna dåliga, och det är långt till affärer, skolor och sjukhus. Åtta av makarna Mukkavaaras barn dör i tidig ålder, andra släktingar avlider i lungsot eller kräfta. Sorgebuden är många. Johan tröstar sin son Abraham när hans bror Isak dött: "Ei kaikki ole Jumalalta ette Jumala oon meän luona kaikessa". (Allt är inte av Gud men han är med oss i allt.) Dessa ord skulle kunna vara bokens måtto.
Dialogerna är tvåspråkiga. Först kommer en replik på meänkieli, sedan samma mening på svenska. Mina kunskaper i finska är små, men jag finner tekniken roande och framför allt ökar den känslan av äkthet. Och man kan ju välja att läsa på det ena språket.
Berättandet i övrigt sker på svenska. De många sakliga beskrivningarna kan ibland kännas en smula gråa och tradiga och reducerar utrymmet för personskildringarna. Och allt är så allvarligt. Allvarliga blickar Matilda och Johan mot oss på bokens omslagsbild, allvarliga syns människorna på fotografierna inne i boken. Skrattade de någonsin?
Men det finns här och var naturskildringar som glimmar som ädelstenar i vardagen, särskilt när Lindström visar människors förmåga att finna tröst och hugsvalelse i naturen.
Äldste sonen Isak dör och Johan drabbas av hjärnblödning. Matilda har det svårt, hon går ut i skogen: "... bakom vedboden har hon skogen, de höga granarna, vinden lyckas inte rubba deras inre balans. Hon får vila inom sig av granens stadga - så måste jag också hålla fast i livet fastän det blåser vindar av förändring i mitt liv."