Videon är inte längre tillgänglig
Här har Emma opererats i huvudet första gången och då ska lillasyster såklart också ha bandage.
Siv bläddrar i det gamla fotoalbumet och minnen väcks till liv. Smärtsamma minnen som får tårarna att stiga i ögonen, men också glada minnen.
Siv säger att det är tur att fotoalbumen finns, hennes värsta fasa är att hon ska glömma sina två flickor, de som inte längre är i livet. Siv beskriver sin förstfödda dotter Emma som en stark kämpe, en levnadsglad flicka, som redan vid åtta månaders ålder får sin chockartade diagnos.
- Emma hade gått över till att bara äta vanlig mat och viktkurvan planade ut lite väl mycket. Man ville utreda varför. Efter en ultraljudsundersökning av magen säger en av läkarna att det är cancer.
Helikopter till Uppsala
Där och då stannar tiden för Siv. Hon säger att hon aldrig tidigare ens förstått att barn kunde drabbas av cancer.
Diagnosen ställs på fredagen. Redan på lördag sitter den lilla familjen i ambulanshelikopter på väg till sjukhuset i Uppsala. Ett sjukhus som under de följande åren ska bli den lilla flickans andra hem.
Tumören som sitter i i levern opereras bort, liksom en del av själva levern. En lång period av cellgiftsbehandling följer innan Emma och hennes föräldrar kan åka hem till Kiruna igen. Siv bär på hoppet att dottern nu ska vara frisk, men de veckovisa kontrollerna gör att hon aldrig kan slappna av.
När som helst kan värdet av tumörmarkörer i blodet vara för högt och då bär det av till Uppsala igen. Siv beskriver det som att hon alltid har katastrofberedskap och aldrig vågar planera för en hel vecka framåt.
Metastas i lungan
Första bakslaget kommer bara några månader efter hemkomsten. Emmas stigande värden larmar, hon har drabbats av en metastas i lungan. Ännu en lång vistelse i Uppsala, med operation och nya celllgifter, följer. Och historien upprepar sig. Och upprepar sig. För Siv är tidsbegreppen från de här åren suddiga, som ett töcken. Hennes enda fokus är att finnas där för Emma. Hon berättar om den där gången när en sköterska har svårt att sticka Emma när hon sitter i sin mammas famn och därför ber Emma att lägga sig på britsen.
– När jag ser skräcken i Emmas ögon bestämmer jag att hon alltid ska få sitta hos mig vid provtagningarna oavsett om sköterskan inte klarar av att sticka Emma när hon sitter i mitt knä. Då får de väl byta sköterska! Emma har rätt att känna sig trygg, hon ska stickas så många gånger i sitt liv.
En stolt storasyster
Siv berättar hur Emma leker med sin mammas hår under provtagningen och är helt avslappnad när hon känner sig trygg.
Trots att Siv och hennes dåvarande man lever under extrem press och stress väcks familjens längtan efter fler barn och Emma blir vid tre års ålder en stolt storasyster till Julia.
Familjelyckan blir inte långvarig för det visar sig att Emma nu fått en tumör i hjärnan, hon opereras i huvudet hela tre gånger eftersom metastaserna bara kommer tillbaka, och mamma Siv slits mellan viljan att vara hos Emma i Uppsala, där hon oftast befinner sig, och längtan efter bebissystern som är kvar hemma i Kiruna.
Var Siv än är slits hjärtat nästan itu av längtan, oro och dåligt samvete. Men det går bara inte att ha med lilla Julia i det trånga sjukrummet i Uppsala och Emma är och måste vara Sivs första fokus.
Efter den tredje skalloperationen ger läkarna upp. Det finns inget mer att göra. Ingen kan säga hur länge Emma kan leva med sin sjukdom, men alla vet att hon är en envis och levnadsglad tjej.
Hemma på heltid
Hon lever nästan ett år med en tickande bomb i huvudet. Det sista halvåret lever hon i mörker. Cancergjävulen har tagit hennes syn och det värker i mamma Sivs hjärta när hennes fyraåring inte längre kan fortsätta med sin favoritsysselsättning när hon ligger i kökssoffan och håller mamma sällskap.
- Hon brukade rita ringar i varje ruta i tidningarnas korsord. När inte det längre går tröstar hon mig och säger "mamma, nu kan jag se med händerna!"
Det är Emma och lilla Julia som är Sivs stora tröst och stöd hela vägen, det är hos dem hon hämtar styrka. En gång går hon till en kurator i Uppsala men upplever att hon bara bemöts med ömkan och konstaterar att det inte är vad hon behöver.
Under Emmas sista år lever Siv ensam med sina barn. Hon sköter Emma på heltid i hemmet. Det är slitsamt, både psykiskt och fysiskt, men hon har bestämt sig för att alltid finnas vid sin dotters sida. De sover tillsammans, de kliver upp mitt i natten när Emma är sugen på blodpalt och Emma är med sin mamma när hon lagar mat, tvättar kläder, bäddar sängar.
Emma somnar in i mammas famn
Siv ger sin dotter morfin och lider i djupet av sitt hjärta av att se dottern i smärtor.
En dag när slutet närmar sig säger Emma att Julia ska få hennes rosa cykel. Det gör ont i mamma Siv. Hon inser att Emma förstår mer än hon trott.
En natt, när Emmas mormor sover hos Emma för att mamma Siv ska få en ostörd vila, pratar Emma hela natten med sin mormor om vad hon vill ge mamma i födelsedagspresent. Det ska vara två svarta ramar med bilder på henne och lillasyster. Mamma ska också få ett litet tyghjärta med texten "Världens bästa mamma".
Mormor lovar att fixa det. Nästa dag insisterar Emma på att själv följa med och handla. Hon är helt blind och har så ont i kroppen att det tar en och en halvtimme att ens klä på henne men hon är envis trots att mormor erbjuder sig att sköta inköpet själv. Emma ska med.
Den sjunde juli det året, en och en halv månad efter mammas födelsedag, somnar Emma in i Sivs famn. Vännerna försöker trösta Siv med att det är skönt att Emma nu slipper lida.
– Nej, jag vill självklart inte att Emma ska ha ont, men det finns inget skönt med att Emma är borta. Jag vill bara ha henne kvar hos mig.
Gravid med tvillingar
Siv berättar om oändligt stor sorg och förtvivlan och hur lilla Julia, som nu är två år, blir hennes livlina. Nu är det Julia som måste stå i fokus, Siv känner att hon under det senaste året ställt alltför höga krav på sin lilla dotter, att hon fått stå tillbaka. Nu ska hon ge Julia all uppmärksamhet.
Siv kan inte svara på när den värsta sorgen släpper, den känns periodvis svår ännu i dag – 23 år efter Emmas död.