Fikarast hos Luleå skärgårds äldsta stugägare

Det är en speciell känsla att bestämma sig för saker i sista stund. Att vara på väg någonstans men sedan ändra sig och ta höger i stället för vänster. Alla som ändå inte skulle ha sett onsdagens semifinal i fotbolls-VM utan i stället råkat passera Klubbviken, fast de egentligen hade varit på väg någon annanstans, hade förmodligen den här onsdagen tagit just ett sådant spontanbeslut. Från fönstret på M/S Kungsholm hade de kunnat se kvällssolsbadare, hört trubadurer från serveringen och imponerats av den skärgårdsfestival som byggts upp på stranden. De hade följaktligen fått lusten att hoppa av. Som journalist kan godtagbar anledning vara att det finns ett eluttag på den här ön där det går att koppla in en dator och skriva en sådan här text.Nåväl. Dagen började emellertid någon helt annanstans, i en aluminiumbåt från Estersön med kurs Brändöskär. Där finns nämligen en ovanligt vacker liten kyrka. Kyrkbänkarna är tjocka timmerstockar och det sägs att båtarna lagts upp där vintertid. Golvtiljorna är så breda som golvtiljor blir om de sågades upp 1774 och allt sedan dess har Bränsdöskärsborna gift sig, döpt sig, bönat och bett i kyrkan. Framförallt flitigt lyssnat till predikan. Inte minst eftersom det på gamla tider innebar böter att inte dyka upp på söndagarna. Strax innan midsommar borde böter delats ut till någon som målat mustasch på Jesus där han hänger på sitt kors. Man behöver inte vara kristen för att tänka: vandaljävel.Äldsta stugägaren
Men innan vi sett kyrkan och ännu mindre kommit fram till Brändöskär står Andreas Lindgren vid rodret och vi skymtar konstnären Erik Marklunds vita jesusmonument just som vi styr in i hamnen. Några år innan Jesus tog plats på det steniga skäret satt nämnda konstnär i sin båt Slända tillsammans med kamraten Åke Blixt. Året var 1946 och Åke hade förmodligen pratat på vägen ut om hur mycket han lärt sig gilla Brändöskären. När de klivit av ser de en fiskare rota omkring i en del bråte vid en timmerstuga en bit upp, vackert belägen strax nedanför uddens gamla kapell.- Gå upp och köp den där timringen nu, föreslog Erik Marklund.Åke Blixt konverserade fiskaren som skulle visa sig vara Axel Nygren och efter en stund var han 400 kronor fattigare och en timmerstuga rikare.Nu är han tillsammans med sin fru Karin förmodligen den äldsta stugägaren i Luleå skärgård. Och ovanligt pigga sådana, även om de dragit ner på takten de senaste åren. De har tillexempel slutat ta sin egen båt ut till ön, men så har de också nått den respektabla åldern på 89 respektive 97 år.Den timrade stugan har under åren moderniserats med både öppen spis, fotogenvärmare och ordentliga sovplatser i form av en platsbyggd våningssäng i tamburen. Karin har överslafen, men så är hon också yngst.- I flera år har Åke undrat "få se nu om du kommer upp ikväll". Men även om något är jobbigt handlar det bara om att ta det på rätt sätt, säger Karin och bjuder på kaffe och
hembakta kakor.Att över huvud taget lyckas maka sig ur sängen i deras ålder är imponerande. Att dessutom ha den energinivå och klartänkthet som dessa båda gamlingar har känns mest som en gåta. En förklaring kan vara att de äter mycket fisk, något troligare är att de båda tycker mycket om utfärder i naturen.Tur att Karin är sådan
- Karin är en sådan som alltid säger "bara en bit till" när vi är ute och vandrar eller åker skidor. Jag brukar få påminna henne om att vi ska orka hem också, berättar Åke.Det är tur för honom att Karin är sådan. Annars hade de aldrig träffats den där soliga vinterdagen i början av 1950-talöet när Karin, som då hette Bergbom, satt i snön vid Gråsjälören och pustade ut efter en lite väl lång skidtur. Det gjorde att de tillsammans har sett sonen Ivar växa upp, kunnat stötta varandra när han som 60-åring fångades av cancern. De har kunnat plocka minst ett ton bär ihop, skidat tusentals mil intill varandra och varje sommar (och ibland vintrar) kunnat återvända till den lilla stugan på Brändöskäret. De har kunnat se hur ön förändrats från ett fiskarsamhälle med strömmingskötar i bomull dinglande på tork över gistgårdarna utanför deras fönster. Och hört hur fiskebåtarnas knattrande tvåtaktsmotorer från Backteman utvecklats till vrålande skepp med tusentals hästar under huven.Men de älskar fortfarande Brändöskär lika helhjärtat som på den gamla goda tiden. Att det är så behöver enligt Åke inte vara så komplicerat:- Kanske handlar det bara om att få komma till en liten stuga och göra upp eld.

Fikarast hos Luleå skärgårds äldsta stugägare

Myggbitna, med regn på himlen men solsken i blicken fortsätter Linus Höök och Sickan sin lite väl oplanerade resa genom skärgården. Under dagen får de se Jesus med mustasch och träffa skärgårdens äldsta stugägare.