Nyligen avgjordes målet med barnmorskan som sökt jobb på flera sjukhus men nekats anställning eftersom hon inte ville utföra aborter på grund av sin kristna tro. Jönköpings tingsrätt avvisade hennes krav på skadestånd och diskrimineringsersättning. Tingsrätten menade att det är ett lämpligt krav från arbetsgivaren att en barnmorska ska kunna utföra aborter och att hon därför inte diskriminerats.
Ärendet har diskuterats livligt i medierna. Många ser barnmorskan och hennes krav på samvetsfrihet som ett hot mot kvinnors tillgång till abort. Vill man inte utföra aborter får man helt enkelt välja ett annat yrke, menar de.
Rent praktiskt går dock saken att lösa. Att utföra aborter är knappast kärnan i en barnmorskas arbete. Det finns tillräckligt många kvinnor att förlösa för att hålla barnmorskor som inte vill utföra aborter fullt sysselsatta, och tillräckligt många barnmorskor som vill det för att ta hand om de kvinnor som söker abort. I exempelvis Norge kan barnmorskor neka att utföra abort av samvetsskäl och det verkar fungera bra.
Men detta inte en rent praktisk fråga. Den abortvägrande barnmorskan och hennes förvarare provocerar.
Jag tror inte att den verkliga orsaken till att barnmorskan nekats anställning är tvingande personalplaneringsskäl, utan att en barnmorska som av samvetsskäl inte utför aborter skulle uppfattas som en tyst förebråelse mot alla andra som gör det. Hon är nog inte ensam om att känna samvetskval inför aborter, men andra har lärt sig att stänga av sådana tankar och känslor.
Samvetsfrihet som juridiskt begrepp kan verka exotiskt från svensk horisont. Vi tänker oss nog snarare att vi ska stifta rättfärdiga lagar och att man i extremfall kan utöva civil olydnad. Men att någon inom ramen för en normal löpande verksamhet ska göra självständiga samvetsbaserade val, det är tydligen ett obekant begrepp.
Men samvetet är ingenting exotiskt utan någonting djupt mänskligt. Vi vet alla hur det fungerar. Samvetet märks ofta som en jobbig röst som bråkar med oss när vi gör någonting som vi innerst inne känner är fel.
För den som framgångsrikt tystat alla pockande frågor kring aborter är det obekvämt när någon kommer och påminner om att de inte är oproblematiska. Det gäller inte bara de som direkt jobbar med aborter utan alla vi andra i samhället som hör talas om denna besvärliga barnmorska. Hon rör om i grytan, stör idyllen och bryter den tysta överenskommelsen om att aborter inte ska ifrågasättas.
Den abortvägrande barnmorskan provocerar inte därför att hon är så ovanlig och extrem att vi inte kan förstå henne, utan därför att hon är en ovälkommen påminnelse om någonting många vet och känner men inte vill höra talas om eller dra konsekvenserna av.