• torsdag 27 april 2017
  • Mediesällskapet
  • Familjeannonser
  • Lunchguiden
  • Grannar
  • Karriär i norr
  • Lokus
  • Lohts
Vädersponsor:

"Brottningen blev min räddning"

Haparanda Han är en av länets största idrottsmän genom tiderna. Nu har hans liv förvandlats till teater. I Fredagsintervju berättar Tomas Johansson om hemligheten bakom framgångarna och om saknaden efter sin dotter.

I villan i Haparanda, intill den stora tv-skärmen i vardagsrummet, står ett ensamt fotografi.

– Det är min dotter Mia. Hon blev bara 26 år. Jag försökte avråda henne, men hon ville göra en gastric bypass. Läkarna sade att viktoperationen hade gått bra. En dag ringde de till mitt jobb på skolan och berättade att hon förts i ambulans till lasarettet efter att ha hittats medvetslös i sin lägenhet. Hon vaknade aldrig upp och dog senare samma dag. De sade att tarmen spruckit, vilket orsakade en blodförgiftning.

Hur mycket väger du i dag?

– 128. Jag har gått ned fem-sex kilo. I slutet av min karriär kunde jag väga 135 kg mellan tävlingarna.

Går du upp på brottningsmattan nuförtiden?

– Jag brukar ibland "sparra" mot en lovande junior från Haparanda som heter Mattias Viitanen. Han tillhör Europas fyra-fem bästa tungviktare i sin åldersklass.

Är brottningen lika kul som förr?

– Brottningen är rätt kul, men jag fyller 55 i sommar. Efteråt har man ont i hela kroppen. Det är heller inte roligt att man kommer ihåg hur mycket man orkade på den tiden när man var i form.

Pappa Kalle drev en mataffär i Haparanda. Han var en känd kraftkarl och fjärrskådare. Har gåvan gått i arv?

– Nej, inte till mig. Mia hade däremot sådana där varsel. Det händer fortfarande att folk frågar efter Kalle. För ett par år sedan ringde en kvinna som tappat sin plånbok. Jag berättade att pappa dog 2002 och försökte trösta med att säga att "hon säkert skulle hitta börsen redan i dag". Två timmar senare ringde hon igen och undrade vad hon var skyldig. Hon hade nämligen hittat plånboken.

Vad kommer du ihåg av pappas fjärrskåderi?

– Efter att pappa gått bort hittade vi högar med brev som innehöll 10 eller 20 finska mark. Han brukade aldrig ta betalt, men folk skickade pengar ändå.

Tror du på siare?

– Nja, det är många som kan berätta om sånt där.

Nu är du aktuell i Norrbottensteaterns uppsättning "Mitt livs melodi". Hur kom det sig?

– När de ringde från teatern blev jag först orolig att de ville ha mig på scenen, men de ville bara att jag skulle berätta om mitt livs ögonblick. Jag ställde upp på en intervju.

Du såg premiärföreställningen. Hur kändes det?

– Jag har inte sett mycket teater i mitt liv. Jag var nervös över hur de fått ihop historien, men det blev riktigt bra. Flaggscenen, när jag står på prispallen, gav en fin känsla.

Du bidrog för några år sedan till en poesisamling. Håller du på att bli kulturell på gamla dar?

– Nej, det var de finska brottarna som bad mig. Det var inte bara jag utan Karelin lämnade också några bidrag.

Du bidrog med fyra dikter. Hur många har du skrivit i ditt liv?

– Det är nog fyra.

Det sägs att sockerdricka lockade dig till brottningen.

– Som barn höll vi ofta till på Gränsvallens bandyplan. När det var riktigt kallt fick vi värma oss i omklädningsrummen. En dag kom brottningsledaren Olle Björkén in och sade "pojkar, kom och träna brottning med oss i morgon". Vi skrattade väl mest, men då lovade han oss sockerdricka om vi kom på träningen. Dagen efter var vi där.

Hur gammal var du då?

– Jag var nio och vägde 37 kg. Jag minns vaktmästaren med värme. I dag får man bara träna på vissa givna tider. På den här tiden var vaktmästarna som pappor till oss. Han visade var man sätter på belysningen och sade att vi inte fick röra knappen. En halvtimme efter att han gått hem tändes belysningen på bandyplanen.

När upptäckte du att du var bra på brottning?

– Vi var många i klassen som började brottas, men de flesta slutade. Jag fortsatte trots att jag förlorade nästan alla matcher under de första åren. Jag var så stor och tung för min ålder att jag bara fick möta äldre killar. Om man någon gång lyckades vinna blev glädjen desto större.

Hur många gånger har du blivit erbjuden dopningspreparat?

– Det blev ganska många gånger. Brottarna från öststaterna sålde brännvin, kristaller och sådana här piller för att komma över västvaluta. De frågade ofta om jag kände någon som ville ha.

Minns du när du första gången fick höra talas om det?

– Jag var 16 år när jag deltog i ett träningsläger i Estland som tillhörde Ryssland på den tiden. Till frukost delade tränarna ut "vitaminer". Jag sade att vi svenskar körde med våra egna vitaminprodukter, men snodde med mig en tom karta för att ta reda på vad de andra fick. De delade ut "ryssfemmor" till brottarna och kallade det multivitaminer.

Vad tänkte du då?

– Man trodde att dopning var en förutsättning för att bli bra. Man visste inte så mycket på den tiden. Det stod inte mycket om sånt i tidningarna. Förbundet hade inte kunskap om riskerna. Testosteron var tillåtet ända fram till 1980.

Har du verkligen dopat dig bara en enda gång?

– Ja. Jag bröt näsbenet under en match mot Refik (Memisevic, reds anm). Jag fullföljde turneringen med hjälp av starka värktabletter, men på hemresan fick jag värk. Jag opererades akut i Boden och låg på sjukhus i tio dagar. Jag blev desperat över att ha tappat nästan tio kilo i vikt. Nästan alla brottare från öststaterna bojkottade OS i Los Angeles 1984. Normalt hade jag kanske kunnat vara bland de sex bästa, men bojkotten gjorde att jag hade chans på guld. Jag köpte primobolan för att snabbt gå upp vikt.

Hur fick du tag i medlet?

– Av en rumän på besök i Haparanda. Det var inte dyrt, ett par hundralappar. Jag köpte både tabletter och tio sprutor. Tabletterna åt jag aldrig, men jag tog tre injektioner.

Hur visste du hur man injicerade primobolan?

– Det hade jag hört talas om. Jag var ofta i Finland på läger. Dit kunde det komma föreläsare från DDR. Jag kunde finska och förstod allt de sade. De pratade öppet hur lång tid preparaten gick att spåra. Med hjälp av en spegel satte jag sprutorna strax ovanför rumpan.

När fick du beskedet att du åkt fast i en dopningskontroll under OS?

– Vi kom hem till förläggningen vid halvfyratiden efter att ha firat min silvermedalj. Då knackade landslagstränaren Leo Honkala på vår dörr. Jag svarade att vi ska sova, men då berättade han vad som hänt. Jag kallades till ett möte direkt. Alla ledarna inom brottningen var på plats.

Hur gick dina tankar i den stunden?

– På väg in till mötet bestämde jag mig för att säga som det är. Jag hade tagit preparaten. Det kändes lättare att säga sanningen. Det var förstås jättejobbigt att stanna kvar i OS-byn. I och för sig var man skyddad från journalister. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden.

Skämdes du?

– Det blev ännu värre ju närmare Sverige jag kom. På planet hem hade alla tidningar mitt ansikte på första sidan. Man kommer ihåg varje dag att man vunnit VM, men tyvärr minns jag dopningen också. Så här efteråt känns det skönt att jag erkände direkt. Sedan har jag under alla år jobbat mot dopning både i klubben och i landslaget.

Två år senare vinner du VM-guld. Vad minns du?

– Jag hade stora förväntningar innan mästerskapet och gick till final. Jag hade fått stryk i de båda tidigare mötena med Vladimir Grigorijev, men visste att jag hade en bra chans att vinna i Budapest. Jag var i bra form och kände i varje match att mina motståndare blev tröttare än jag. I parterr var det ingen som kunde rulla mig.

Vad minns du av finalen?

– Mest den nervösa avslutningen. Klockan stannade och vi visste inte hur länge det var kvar av matchen. När slutsignalen äntligen kom rusade jag mot mina tränare och kopplade ett krysstag av bara farten. Det var tur att jag hann hejda mig och lät bli att kasta läkaren för han var inte så ung och mattdomaren för då hade jag kanske blivit diskad.

Kändes det som en revansch?

– Ja, direkt efter OS trodde jag att det var omöjligt att komma tillbaka, men Seard Åberg erbjöd mig ett sponsringskontrakt. Fram till dess hade jag ingen tanke på att brottas igen, även om jag hade toksprungit omkring i skogen utanför sommarstugan i Seskarö där jag gömde mig från alla journalister.

Hittade du dig själv också?

– På något vis hittade jag mitt rätta jag. Man blev mer vuxen. Allt som hänt hade lämnat spår. Jag är en sån som alltid försöker hitta något positivt i allt som händer. Jag lärde mig vilka som är ens vänner. Det fanns folk som vände mig ryggen och som efter att jag vunnit VM ville komma tillbaka.

Var du deprimerad?

– Visst var man deppad. Det gick rykten att jag hade tagit livet av mig. En underlig sak hände. En gång – jag vet inte riktigt hur telefonlinjerna fungerade på den tiden – när jag lyfte telefonluren för att ringa hörde jag två gamla tanter prata om mig och dopning. Jag var i stugan med hunden och trodde att jag var på väg att bli helt snurrig.

Vad sade farsan?

– Han sade att inte behöver man någon dopning. Det hade han aldrig behövt.

Var han arg?

– Nej, men de var inte glada hemma. Morsan hade köpt wienerbröd till affären för att bjuda kunderna på kaffe. Fortfarande tio år efteråt kunde de svara när jag frågade efter fika: "Jo, vi har massor av wienerbröd i frysen."

Du blev förlåten av svenska folket som röstade fram dig till Jerringpriset?

– Det trodde man inte... Det kom jättemycket brev. Jag hade stora säckar fulla med brev. De flesta har slängts, men jag har faktiskt kvar en del.

Vad sade Haparandaborna?

– Inte mycket direkt, men när folk var fulla då fick man höra ett och annat. Det kan man få höra nu också. Jag bryr mig inte om det och undviker att hamna i någon diskussion.

Du är 24 år, har vunnit VM och framtiden ser ljus ut. Då dyker den där Karelin upp. Vad tänkte du första gången du fick syn på honom?

– Efter VM-guldet skickade ryssarna fyra brottare till Cup Haparanda för att spöa mig. Det var Grigorijev, Makarenko, Rostorovskij och Karelin som då var bara 18 år. Det hade blivit lite si och så med träningen efter VM-guldet. Jag skulle möta Karelin i finalen, men hade problem med revbenen så att finalen fick ställas in. Det var inte glada, ryssarna.

Karelin var väl en brottartyp som världen aldrig tidigare skådat?

– Han var otroligt muskulös. Det är många som säger att det var väl synd att han skulle dyka upp just då, men jag anser att det var bra för brottningen att en så stor stjärna kom fram. Det är inte säkert att jag hade vunnit några fler guld, men jag hade förstås haft en större chans utan Karelin som är en av de bästa brottarna genom tiderna.

Tror du att Karelin var dopad?

– Nej, det tror jag inte. Han testades många gånger under karriären.

Och det säger du inte för att det är gammal brottarkompis som du fortfarande har kontakt med?

– Nej, även om jag vet att många andra brottare från samma land var det. Karelin var speciell. I Ryssland erbjöds otroliga träningsmöjligheter om du hade hungern att bli så bra som möjligt.

Berätta om när du fick tillbaka medaljen från OS i Los Angeles.

– Det var i Tammerfors året efter. Jag var deppad efter att ha förlorat mot Igor Rostorovskij i finalen. Efter banketten knackade det på dörren. Där stod Refik Memisevic från Jugoslavien och sade att han hade en present åt mig. Han ville ge mig silvermedaljen, men jag ville inte ta emot den. Han sade att alla öststatsbrottarna var dopade på den tiden. Vi lämnade rummet tillsammans och medaljen blev kvar. I dag ligger den i min prissamling.

Är det sant att Frank Andersson ville lansera dig i amerikansk brottning som den vilda samen?

– Vi hade mycket kontakt. Frank ville ha med någon från Sverige i proffscirkusen i USA. Han ville att jag skulle komma över för att kolla in sporten i USA, men jag for aldrig. Jag förstod att det inte skulle gå att kombinera med vanlig brottning.

Har brottarkunskaperna varit till nytta i arbetet som krogvakt?

– Brottare är bra på det sättet att det sällan eller aldrig blir några skador när man tar ut någon från krogen. Jag har sett boxare i samma situationer och det händer att de slår fast de inte tänkt slå. Det kommer som en reflex och kroggästen somnar direkt.

Har det hänt att du kopplat ett slängkryss på krogen?

– Jo, det har hänt för man vill inte hamna under. Ibland har jag varit tvungen att ta till ett slängkryss.

Hur trivs du som elevassistent på Språkskolan?

– Jag tycker om mitt jobb. Jag var lite vild under min egen skolgång och det är just sådana barn som jag har hand om. Jag försöker få dem att koncentrera sig på skolan. En lärare lär ut kunskaper, men det är inte lätt om eleven inte är motiverad eller orkar sitta still.

Känner du igen dig i de här barnen?

– Jag tror att jag själv har en diagnos. Tanken slog mig redan när jag började arbeta på skolan 1997. I samband med utredningar av elever upptäckte jag på att många tecken stämde in på mig. Brottningen blev min räddning. Jag hade svårt att lära mig läsa och stava, men min diagnos gjorde samtidigt att jag orkade träna hårdare än alla andra. Den hjälpte mig till en lång idrottskarriär.

Hur är det i dag?

– Jag är fortfarande överaktiv, men har blivit bättre på att behärska det. Jag kan inte ligga still på en strand utan måste alltid gå på en promenad.

Hur är kontakten med dina egna barn?

– Jesper bor i Haparanda och Camilla i Norrköping. Hon fick en dotter för ett par veckor sedan som jag inte hunnit träffa än.

Du är en av Norrbottens mest framgångsrika idrottsmän genom tiderna. Vem håller du allra högst?

– Börje Salming eller Sven-Åke Lundbäck. Det är svårt att välja, men det skulle vara Sven-Åke. Det är en individuell sport.

 
 
  • Mest läst på Kuriren.nu
  • Senaste nytt
  • TT
Skicka in ditt klipp!
Klicka för att komma till Sveriges sötaste dokusåpa
  • Senaste nytt
  • INRIKES/UTRIKES