Videon är inte längre tillgänglig
– Om någon har hört något som kan hjälpa, hör av er till mig. Det här är ett nödrop. I det läget är jag nu, säger Ingemar.
Norrbottens-Kuriren träffar Ingemar Löfgren i hans hem i Bodens nedre stadsdel. Han ser trött ut och hickar ideligen, flera gånger i minuten. När han berättar om sin situation blir det med korta meningar.
– Mitt liv? Just nu är det väldigt spartanskt. Det har gått från att jag var en aktiv människa till noll. Jag duger inte till någonting, säger Ingemar.
Hickan som förstör hans liv började för fyra år sedan. Till att börja med märktes besvären från och till, men efter ett år hickade han dygnet runt.
– Jag ska inte berätta allt. Men man kan få tankar, säger han.
Ingemar sökte läkarvård. Det blev början på en omfattande kontakt med sjukvården där all tillgänglig kunskap har provats för att få stopp på hickandet, berättar han.
Han har fått vård och utretts på Sunderby sjukhus, Akademiska sjukhuset i Uppsala och Universitetssjukhuset i Umeå. Flera gånger har han opererats.
– De har undersökt allt som går och de har gjort det bra, men de har inte gett något resultat. Det här är inte enkelt, säger Ingemar.
Att få i sig tillräckligt med föda och vätska är ett stort problem. Ingemar mixar all mat så den blir halvflytande och äter med sked.
– Jag försöker få i mig lite åt gången. Men jag har inte så stor matlust, säger han.
Varje "måltid" avslutas med att han kräks upp en del av det han fått i sig.
Resultatet är att han gått ned 25 kilo sedan hickproblemet började.
– Jag har väl legat i Sunderbyn minst 15 gånger för att få dropp med vätska och näring, säger Ingemar.
När han pratar om Sunderby sjukhus skrattar han till för första gången under intervjun.
– De börjar väl bli lite less på mig, så ofta som jag varit där.
– All heder åt dem, de har verkligen försökt hjälpa mig, tillägger han.
Hur går det att sova för dig?
– Det handlar om minuter. Tv:n går dygnet runt.
Bristen på mat och sömn gröper sakta ur Ingemars livskraft. Något socialt liv orkar han inte längre med.
– Jag går upp på morgonen och kräks. Sedan går jag en kort promenad med hundarna, förr gick jag en mil. Jag försöker jag få i mig lite mat, så går och lägger mig igen, säger Ingemar.
Om du tänker några år framåt, hur ser ditt liv ut då?
– Det orkar jag inte tänka på.