Jenny Tistell är uppvuxen i Boden.

På torsdag kväll föreläser hon på Bodens stadsbibliotek och berättar bland annat om sin bok, En resa i ensamhetens land – om att tro, tvivla och vara bipolär. Där skriver hon om att leva med psykisk ohälsa.

Hon var i tio-årsåldern när hon förstod att hon inte var som andra.

Artikelbild

| Här har Jenny Tistell samlat tankar och ord från en ensam soldat...

– Det var då det började bli jobbigt för mig. Jag kände mig annorlunda, konstig och udda. Fast jag hade mycket människor runt omkring mig kände jag mig ensam.

Jenny Tistell beskriver det som en inneboende ensamhet, som fanns på insidan.

– Sedan upplever jag att det har vuxit med åldern. Jag hade en tuff tonårstid. Jag har mått väldigt dålig och haft mycket psykiska symtom, men aldrig tänkt att det var något man ska söka hjälp för.

Hon hade jättemycket ångest och nedstämdhet.

Artikelbild

| I Jenny Tistells bok får läsaren följa med henne på en resa in i ensamhetens land.

Svängningarna mellan upprymdhet och nedstämdhet kom senare i vuxenlivet. Hon pendlade mellan perioder med ångest, nedstämdhet och utmattning och perioder då hon var energifylld, kreativ och fick mycket gjort.

– Med åren tycker jag att svackorna har blivit djupare och svängningarna tydligare.

När hon de senaste åren har kartlagt sitt liv har hon förstått att detta har funnits med henne länge och eskalerat.

– Det var 2013-2014 som det blev riktigt påtagligt. Det var också då jag började förstå att det var mer än normalt.

Hon sökte hjälp hos en privatpraktiserande psykolog för att hon mådde så himla dåligt när hon stod inför en kaotisk livssituation.

– Jag hamnade i ganska svåra depressioner och det var han, som efter en tid, lyfta frågan om diagnostik.

Han remitterade henne till vården. Jenny Tistell fick tre diagnoser på en gång; bipolär, posttraumatiskt stressyndrom och emotionell instabilitet.

– Man kanske inte ser det själv, utan kan behöva hjälp utifrån.

Däremot har kontakten med vården inte varit odelat positiv. Det framgår även av hennes bok att de mediciner hon fick inte hjälpte henne.

– En del kan beskriva att de mår bra på sin medicin. Jag gjorde det inte. Jag mådde jättedåligt fortfarande.

Hon tycker att vården var alldeles för medicinskt fixerad och väldigt lite fokuserade på hur hon hade det. Hon säger att hon for illa känslomässigt av bemötandet hon fick. För henne handlade kontakten med psykiatrin om deras makt och hennes vanmakt. Det är också anledningen till att hon helt brutit med den offentliga vården idag.

– Jag har bara sökt privat vård.

Hon tar upp skammen med psykisk ohälsa. I sin föreläsning berör hon också ensamhet kopplat till självmordsproblematiken. Hon har själv haft de tankarna.

– Det är den yttersta konsekvensen av att leva med psykisk ohälsa, att man hamnar i självmordstankar. Jag hade ganska allvarliga sådana tankar i perioder, säger Jenny Tistell och fortsätter:

– Det är farligt att gå med självmordstankar och vara väldigt ensam. Människor vittnar om att det som har varit avgörande och räddande är att de haft någon som funnits där och lyssnat på dem. Så var det för mig. Jag hade min terapeut. Han var min räddning.

I dag må hon bra.

– De senaste månaderna har varit bättre än på många, många år.

Boken är egentligen hennes dagbok, som hon skrev för att stå ut.

– Jag var sprängfylld och behövde få uttrycka mig.

Hon fick positiv feedback på det hon skrev och när någon tyckte att hon borde skriva en bok plockade hon ihop sina bästa texter och gjorde ett manus.

– Att skriva var min medicin och att skriva boken var min terapi, säger Jenny Tistell.