Detta är nämligen en föreställning som inte bara handlar om platser och identitet utanför storstadsnormen – den har också en doft av jord och tallskog. Och då menar jag bokstavligen.
Ensemblen bildar nämligen en bit in i föreställningen en bild av landets Sverige med jord. Riktig jord. Dessutom är det en lika enkel som vacker symbol över pjäsens kärna. För varför förväntade sig ingen att pjäsens regissör Joakim Rindå som bög uppvuxen i en liten by i Jämtland skulle stanna kvar. Vem skapade den bilden?
Förhållandet till platsen och förväntningar på var man kan förverkliga och försona sig med sitt inre är bärande rakt igenom föreställningen med stor igenkänning oberoende av sexuell läggning. För det ska sägas - gueer-perspektivet genomsyrar de intervjuer ensemblen byggt föreställningen på. Från Gnosjö i söder till Kiruna i norr har de mött människor villiga att dela med sig av sina berättelser. Och vilka historier sedan; roliga, dråpliga, sorgsna men också oändligt vackra. Här samsas de som lovsjunger sin ort i periferin - de som aldrig tvekat att de hittat sin plats på jorden med de som en gång flyttat men kommit tillbaka.
Det är effektivt och mycket rörande berättat. Ofta i en rapp ordväxling där tempot saktas ned i den närmast poetiska berättelsen om första mötet med sin älskade och det absolut sista. Humor och allvar om vartannat - liksom livet. Jag skattar gott åt den som återvände för att leva nära djuren och är engagerad i bevarandet av svenska lantraser som också har en homogrupp – ”ännu en bög med fjällkor”. Missförstå inte. Det är med varmsam tillgivenhet, faktisk kärlek vi drar på smilbanden.
Det handlar ju om oss alla som valt en mindre ort framför storstaden. Vi med kanske lite luggslitna karriärer och mindervärdeskomplex men som kan fyllas av djup tacksamhet över lugn, stillhet och en himmel som brinner när morgonen gryr över en fri horisont.
Denna ensemble har i olika konstnärliga konstellationer gjort de hyllade föreställningarna ”No tears for queers”, ”Järnnatt” och ”Männen med rosa triangel”. Delar av teamet har även gjort ”Vårt förakt för svaghet” på Skärholmen Stockholms Stadsteater 2014.
Förhoppningen är att de fortsätter med sin gärning – att berätta angelägna berättelser om vår samtid. Utmana gängse normer. För visst. Det går att skapa nya bilder. Det går att skapa sig ett gott liv - vilken plats man nu än väljer. Eller som en man i publiken efter föreställningen uttryckte. ”Jag är uppvuxen i Huddinge och ingen från Huddinge skryter heller om sin uppväxtort”. En bild värd att fundera över.