Kammarrätten i Göteborg undanröjde på torsdagen Förvaltningsrättens i Karlstad beslut att stoppa licensjakten på varg i Värmlands och Örebro län. Detta glädjande besked gör det alltså möjligt att återuppta en aktiv förvaltning av vargstammen. Redan på fredagen fälldes såväl de första vargarna som de första dödshoten mot jägarna.
Beslutet från kammarrätten var väntat och helt i enlighet med lagstiftningen. Naturvårdsverkets beslut kan inte överklagas till förvaltningsrätten. Alliansregeringen genomförde en lagändring 2014 specifikt för att åstadkomma just detta. Och tur var väl det. Att den nuvarande regeringen skulle göra något för att underlätta förvaltningen av vargstammen är inte mycket att sätta sitt hopp till.
Det är ingen hemlighet att den rödgröna regeringen är splittrad i vargfrågan, precis som i de flesta frågor. Det gör dock ofta varken från eller till. Men om det drabbar en fråga som påverkar förtroendet för samhällsinstitutioner i allmänhet på det vis som vargfrågan gör och leder till att ingenting händer, då är det direkt skadligt.
En aktiv förvaltning av vargstammen är viktig. Det är inget märkligt, åtminstone inte för dem som bor och verkar i den verkligheten. Miljöpartiet är däremot, liksom stora delar av det rabiata jaktmotståndet, ett storstadsfenomen. En titt på Wolf Association Swedens facebooksida avslöjar inte oväntat att den vanligaste boendeorten för anhängarna är Stockholm.
Socialdemokraterna är inte eniga internt i vargfrågan. På det hela taget förstår de situationen bättre än MP, men det interna motståndet kan förklara varför partiet inte sätter ned foten gentemot regeringspartnern. Frågan sorterar under landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) och det synes finnas mer att vinna på att tydligt markera detta mot Åsa Romson (MP).
Det finns åtskilligt som fortfarande behöver göras. Naturvårdsverket tar till exempel inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till de samverkansråd som finns inom varje förvaltningsområde. Genom dessa råd föreslår länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer bland annat miniminivåer till Naturvårdsverket. Verket fattar sedan rambeslut inom vilka länsstyrelserna sedan ska besluta om licensjaktens omfattning. Men om Naturvårdsverket inte tar hänsyn till samverkansråden faller tanken om regionalt inflytande.
Det vore bättre om Naturvårdsverket endast beslutade om miniminivåer för varje förvaltningsområde och ansvaret för jaktens omfattning och vargstammens spridning i området överläts till länsstyrelserna att avgöra i samverkan.
Även något så enkelt som att markera mot de så kallade djurrättsorganisationerna skulle vara värdefullt. Påståendet att de inte är emot jakt har sedan länge fallit platt. Den nuvarande stammen överstiger vida den av riksdagen fastställda nivån. Ändå överklagar dessa organisationer systematiskt varje beslut som tillåter jakt, inte sällan understödda av offentlig finansiering. Det handlar inte om försöka skydda en hotad art, vilket kan vara nog så lovvärt, det är ren och skär obstruktion.