Sverigedemokraterna kom som räddare i nöden för Mona Sahlin. Nu skyms den socialdemokratiska valförlusten av debatten om Jimmie Åkessons parti, vågmästarroller och rösträkning. Utan SD:s inträde i riksdagen hade inte S-uppslutningen utåt kring Mona Sahlin blivit lika stor. Socialdemokraterna har inte som tradition att byta partiledare ofta och kasta ut valförlorare. Olof Palme gjorde flera dåliga val men bevarade sin starka ställning. Så en viss respit hade Mona Sahlin fått hur som helst - men nu blir den tack vare SD troligen längre. På sikt blir det ändå mycket svårt för henne att sitta kvar. Mona Sahlin är inte Olof Palme. Från att tidigare främst ha förknippats med kontokortsskandaler och usla förtroendesiffror, kommer hennes namn nu även kopplas till det misslyckade rödgröna samarbetet och Socialdemokraternas sämsta val sedan demokratin infördes i Sverige. Det är ingen bra utgångspunkt för att kunna samla ett parti i kris och leda det till seger 2014. Mona Sahlins försvagade mandat gör det svårt för henne att genomföra den politiska självrannsakan som hennes parti behöver, en process som påbörjades halvhjärtat under förra mandatperioden men aldrig fullföljdes. Socialdemokratiska partiet sitter i ett slags politisk rävsax. Antingen går man mot mitten, men riskerar då att tappa ännu mer av sin arbetarbas. Och vilket existensberättigande får partiet om det omvandlas till borgerlighet light med lite rödgröna inslag? Eller så tar man ett steg tillbaka, åt vänster, mot kärnan, med följd att ytterligare mittenväljare drivs i armarna på borgerligheten eller Miljöpartiet. Och så Sverigedemokraterna; ett problem främst för Socialdemokraterna, eftersom SD lockar många väljare med arbetarbakgrund. Ser man till andra europeiska länder har populistpartierna i flera fall blivit arbetarnas nya företrädare. Socialdemokraterna ansätts helt klart på flera fronter. Försök görs nu från ledande socialdemokrater att skylla motgångarna på det rödgröna samarbetet. Då gör de det alltför enkelt för sig. Socialdemokraterna gjorde katastrofval både 1998 och 2006 trots att man gick fram helt på egen hand. Problemet sitter djupare: socialdemokratin saknar en berättelse som övertygar. Partiet behöver en vision, en trovärdig verklighetsbeskrivning, i stället för den trötta "samma gamla höger"-retorik som Socialdemokraterna gick till val på den här gången. De behöver också vänja sig vid tanken på att inte längre vara det dominerande partiet i svensk politik. Det går inte att försöka omfamna alla. Nu tillsätts en kriskommission där Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, blir ansvarig för området idédebatt. Det bådar inte gott; hon verkar ha snöat in helt på klimatfrågan.
En dålig start på förnyelsearbetet således, redan innan det börjat
