Det tar inte mer än en låt innan de sätter igång. Lars Winnerbäck, rödskäggig och svartskjortad med det långa håret gömt under en gubbkeps, hinner bara spela ett par ackord på Solen i ögonen innan hela publiken är med: "vi är lördagens änglar som virvlar i stan"… de flesta andra akter får vänta till extranumren innan de belönas med en sådan här överväldigande allsång – Lars Winnerbäck hade kunnat låta publiken stå för hela konserten.
Förvisso är det inte mycket som är nytt, förutom det något udda greppet att förvandla ett par publikfavoriter till akustiska inledningslåtar och ett lätt psykedeliskt bildmontage i allsköns färger till avslutande "Jag får liksom ingen ordning", men det räcker uppenbarligen så. Det är samma allmängiltiga texter, samma lagom dansvänliga melodier i samma arrangemang, samma bredbenta gitarrspelande och samma förlägenhet mellan låtarna, men Piteåpubliken älskar det – kanske med all rätt.
Winnerbäck blir aldrig personlig, bjuder alltid på väl inövade mellansnacksanekdoter, mumlar "Tack så mycket" och väntar artigt på att åskådarna ska sluta skandera hans namn. Även om det kan kännas tråkigt att aldrig riktigt komma nära gör avståndet också att Sveriges störste mysfarbror mycket sällan gör en dålig spelning.